Susanne Johansson, Johanna Karlsson & Petra Lindholm

Under horisonten / Below the Horizon

18.2—19.3 2017

We are pleased to present Below the Horizon, an exhibition with new works by Susanne Johansson, Johanna Karlsson and Petra Lindholm. The exhibition has been developed through a long dialogue between the artists. The works included resonate with each other and bring up mutual investigations despite different expressions and techniques. Nature is both the setting and plays the lead part in the practice of these three artists. Common to the diverse landscapes or nature studies presented in Below the Horizon is that they all have their point of departure in the self-perceived. It is the everyday meetings or memories that have been transformed in the studio into timeless reflections with a wider perspective.



Throughout human history the horizon has been the most obvious limitation of our consciousness; as a limit of our sight, our knowledge and sense of security. Below the Horizon is not a land in twilight where the sun does not rise, it is rather a state of multiple layers of time, where past times searches for its place in the world’s chronology together with times ahead. How do we deal with current fateful reports about the state of the planet that are combined with mantras of growth, efficiency and ignorance of science? Below the Horizon is a place where the current accelerating situation is slowed down and sorted into a greater narrative about planet earth, cosmos and eternity. Within the works in the exhibition, this place is found in nature. The ephemeral is frozen here for a moment and could peacefully be studied when juxtaposed to phenomenon as the tectonic plate movement or all the biological processes constantly evolving regardless of interference by civilization.

Petra Lindholm’s imagery contains abstracted reflections on our environment close to a collapse. Her act of zooming out to geological perspectives, ages or life cycles, generates a necessary counterposition. Current phenomena that interest her are how larger areas of ice and permafrost now melt and how traces of past life appears. Perhaps the traces of our own civilization will not be more than an abnormal discoloration in the bedrock about 50,000 years from now. Massive mountain landscapes are recurring in Lindholm’s work, inspired by a longer stay in Kathmandu. Her new works have been populated and describes a migration that is going on since the origin of man and the growing movement that occurs today. The movement in the image indicates that something will happen. In some works Lindholm has inserted fragments from drawings that her mother did when she was expecting her. Narratives about origin of different scales and time horizons coexist here; references to ice ages and eons are intermingled with personal references and current social issues.

The subject of Susanne Johansson’s works is found in the thin dividing line where our inner landscape’s meet the exterior. It is a concentrated reflection of one or more events – a multilayered reality where memories and the subconscious meet ambient tactility in an ongoing movement. The very act of painting is for Johansson, a counter-movement in itself. It is a way to stop and observe what is going on at the side of our attention. The focus could linger on how trees are communicating with each other or on the fact that new life is constantly born in the cycle of nature, something beyond the Anthropocene. Recently, questions about permanence and contemporary volatility have been part of her process. Has man always understood his contemporary time as vulnerable? In Johansson’s recent paintings the recognizable has been treated with unconditional improvisation and the language in many of the new works is even more expressive. The motifs are taken from the near surroundings, but turn towards an inner spatiality.

The meticulously detailed sections of nature that Johanna Karlsson dissects and constructs can be found in the boundary between the urban and natural environment. These are elements of nature that exist in the shadow of civilization and a casual, seemingly insignificant, biological order becomes permanent and significant in her sculptures. In the works, organic details have been magnified into sculptural characters. The shift of scale abstracts the features and it becomes clear that her interest is not to mimic reality. She raises nature into the protagonists and allows the palpable to replace theories and words. The sculptures are gradually formed, and time and the touch of the hand is stored in its volumes.



Natural cycles, the sunset, the atoms – everything exists and operates in the minimal layers of time that we inhabit and everything will find its place in eternity after our time. Here, below the horizon, everything is illuminated to help us to clearly see the big picture instead of repressing the inevitable behind blinds.

Svenska: 

Vi har glädjen att presentera Under horisonten, en utställning med nya verk av Susanne Johansson, Johanna Karlsson och Petra Lindholm. Utställningen har vuxit fram genom en längre dialog mellan konstnärerna. Verken skapar resonans mellan varandra och har beröringspunkter trots skilda uttryck och metoder. Naturen spelar både huvudroll och utgör scenografi i dessa tre konstnärskap. Gemensamt för de landskap eller naturstudier som visas i Under horisonten är en utgångspunkt i det självupplevda. Det är vardagens möten eller minnen som i ateljén transformerats till tidlösa betraktelser med ett större perspektiv.

Genom människans historia har den mest uppenbara begränsningen för vårt medvetande utgjorts av horisonten, som en gräns av vårt synfält, vår kunskap och trygghet. Under horisonten är inte ett skymningsland där solen inte går upp, snarare ett tillstånd av flera samtidigheter, där det som varit letar efter sin plats på världshistoriens tidsaxel tillsammans med det som stundar. Hur hanterar vi samtidens ödesdigra rapporter om planetens tillstånd kombinerat med mantran om tillväxt, effektivisering och ignorans av vetenskapen? Under horisonten är en plats där det accelererande världsläget saktas ned och sorteras in i en större berättelse om planeten jorden, kosmos eller evigheten. I utställningens verk finns denna plats i naturen. Förgängligheten stannar upp för en kort stund och kan betraktas med ro när den sätts i relation till fenomen som jordplattornas förflyttning och alla de biologiska processer som pågår oavsett civilisationens inblandning.

I Petra Lindholms bildvärld finns abstraherade betraktelser över vår miljö nära en kollaps. Hennes utzoomning till geologiska perspektiv, tidsåldrar eller livscykler, genererar en nödvändig motbild. Fenomen som intresserat henne är vad som händer när isar och permafrost smälter och hur spår av tidigare liv kommer upp till ytan. Kanske kommer spåren av vår egen civilisation inte vara mer än en avvikande missfärgning i berggrunden om 50 000 år. Massiva berglandskap är återkommande i Lindholms verk, inspirerade av en längre vistelse i Kathmandu. De nya verken har nu befolkats och beskriver en migration som pågått sedan människans ursprung och den ökande förflyttning som sker idag. Rörelsen i bilden indikerar att något kommer att ske. I vissa verk har Lindholm infogat fragment från teckningar som hennes mamma gjort när hon väntade henne. Berättelser om ursprung i olika skalor och tidsperspektiv samexisterar här, den om istider och eoner samsas med det personliga och aktuella samhällsfrågor.

Susanne Johanssons verk befinner sig i den tunna skiljelinjen där våra inre landskap möter de yttre. Det är en koncentrerad bild av ett eller flera skeenden – en flerskiktad verklighet där minnen och det undermedvetna möter omgivningens taktilitet i en pågående rörelse. Själva handlingen att måla är för Johansson en motrörelse i sig.
Det är ett sätt att stanna upp och rikta blicken mot det som pågår vid sidan av vår uppmärksamhet. Fokus kan få stanna vid hur träd kommunicerar med varandra eller vid att det ständigt föds nytt liv i naturens kretslopp, någonting bortom Antropocen. Under senare tid har frågeställningar kring beständighet och tidens flyktighet funnits med i hennes process. Har människan alltid uppfattat sin samtid som sårbar? I Johanssons målningar har det igenkännbara behandlats med förutsättningslös improvisation och språket är i flera av de nya verken än mer expressivt. Motiven är hämtade från en nära omgivning, men vänder sig mot en inre rumslighet.

De minutiöst detaljrika utsnitt av naturen som Johanna Karlsson dissekerar och konstruerar är de som ligger i gränslandet mellan stad och land. Det är delar av naturen som existerar i skuggan av civilisationen och en tillfällig, till synes betydelselös, biologisk ordning blir i hennes skulpturer något permanent och signifikant. I verken har organiska detaljer förstorats upp till skulpturala gestalter. Skalförskjutningen abstraherar motiven och det blir tydligt att hennes intresse inte ligger i att efterlikna verkligheten. Hon gör naturen till protagonist och låter det konkreta ersätta teorier och ord. Skulpturerna växer sakta fram och handens arbete och tiden lagras i dess volymer.

Kretsloppen, solnedgången, atomerna – allt existerar och pågår i det minimala skikt av tid som vi bebor och allt kommer att hitta sin plats i evigheten efter oss. Här under horisonten är det upplyst för att hjälpa oss att tydligt se helheten istället för att bakom skygglappar förtränga det ofrånkomliga.

Mor information:
Omkonst

Upcoming Exhibition

Contact

email

info@gallerimagnuskarlsson.com

phone

+46 8 660 43 53

address

Fredsgatan 12 • S-111 52 Stockholm, Sweden

instagram

Follow us on Instagram

gallery hours

Tuesday–Friday 12.00–5.00 pm
Saturday 12.00–4.00 pm
Sunday–Monday Closed

hellvi kännungs

hellvi.blogspot.com

le manoir

www.lemanoirbanyuls.com