Dan Wolgers

I olivlunden / In the Olive Grove

6.3—6.4 2014

Opening Reception Thursday March 6, 5–8 pm

Press Release

We are pleased to present Dan Wolgers’ first solo exhibition in the gallery: In the Olive Grove.

Dan Wolgers has been one of the most influential Swedish artists for more than three decades. Last year he compiled a book, a kind of legacy of his oeuvre. Much of the book's content was presented in an exhibition and are now part of the collection of Moderna Museet in Stockholm. The new exhibition In the Olive Grove is a return to the starting point.

Olle Granath, who has followed Dan Wolgers' since the start, has written a text about the exhibition.



“Much – if not practically all – of what I have done since the self-closing box in 1982 takes place in the olive grove.”
Dan Wolgers, December 2013

Jesus went to the olive grove called Gethsemane in the Bible, to pray to his father to deliver him from the ordeal that he was destined for. In the grove he laid bare his anxiety over the lack of freedom of his predestination.

In the grove of the studio, the artist wrestles with predetermination, working according to the compulsive terms of art. Dan Wolgers cites a spiritual father, Elis Eriksson, who saw himself as a tool, someone who is at the disposal of the visiting powers that want to see themselves expressed. Instead of being a pronoun, the artist becomes a verb.

This time, Dan Wolgers ended up in the grove due to a random whim, possibly spawned by boredom. While scanning dust structures on a glass pane for a print project, he suddenly pressed his face against the glass, destroying the patterns of dust, and giving his assistant at the computer a startling surprise when a bestial face appeared distinctly on the screen. If the artist had experienced any uncomfortable proximity to Marcel Duchamp’s Elevage de poussière, this proximity was dispersed when the facial grease smeared the dust. The grove took over the activity.

The brutal physiognomies that were then created in this way were given five names: James, John and Peter, the three disciples Jesus took with him to the olive grove, and who abandoned him in his hour of need by falling asleep three times while their master prayed to be delivered from his fate; the fourth is Judas, and the fifth Malchus, the servant whose ear was smote off by Peter’s sword and healed by Jesus, as his last miracle.
The five portraits form an exquisite rogues’ gallery of individuals for whom doubt is not a top priority. Their faces resemble those painted by Francisco Goya in The Arrest of Christ in the cathedral of Toledo. An illuminated Jesus, resigned to his fate after prayer, is surrounded by a pack of brutes, led on by the kissing Judas. Judas, however, stands out from the soldiers in that he is wearing the same sort of white shirt as Jesus. Something unites them. The central figure knows that his destiny must be fulfilled, the others believe they are following their own free will.


The five striking imprints were the starting point for a story about presence and absence, about male and female, private and public, about that which cannot be expressed.
The first exhibition room is empty apart from the butt of a lead pipe sticking out of the wall, Mary Magdalene. In the next room, the five physiognomies are on the wall, the rest is a void. But the lead pipe goes through the wall separating the two rooms, with ends knocked out of shape so that it cannot be pulled out, and in here the pipe is named Jesus. In view of the speculations forever attached to Jesus and Mary Magdalene, the pipe could be perceived as an obscenity, but it also turns the two rooms into communicating vessels, which, in turn, makes Mary Magdalene and Jesus into one, a unity of male and female.

In a third room, Corpus Christi appears, as the completion of the drama and mystery. It takes the form of a gangly “speech bubble” in iron rod measuring about 200 x 250 cm, shaped vaguely like a swathed body resting on two plain wrought-iron legs. A bewildering and irritating distance lies between this simple construction and its pretentious title, regardless of whether one is a believer or not.

Corpus Christi, however, goes back a long way in Dan Wolgers’ practice. Many years ago, he worked at Moderna Museet and became familiar with the Museum’s collection in a highly concrete and physical sense. Thus, for instance, Max Ernst’s Human Form became an object that was large, heavy and fragile.
Much later, this experience resulted in a series of works consisting of white construction boards with dimensions corresponding to works in the collection, which were perforated so as to be partially transparent. The holes had been made so that the boards should weigh exactly the same as the work whose dimensions it had. The motifs, the formal and metaphysical qualities were gone. What you saw through the holes was other visitors at the exhibition.
Do these transformed works from Moderna Museet hold a key to Corpus Christi? In a synopsis for the exhibition, the artist writes: “In that sculpture, the narrow lead pipe is alternated when the viewers, via Corpus Christi, see each other and can touch each other.” We move from something closed and inaccessible, to a candid view of our neighbour.


See and touch, two verbs that sum up much of Dan Wolgers’ art; remember the box from 1982 that stuck out a peg and turned the switch off just as we thought we were about to discover the secret. This applies not only to the viewer of his works but most poignantly to himself. What happened when he grew tired of the dust structures and instead created the five bestial images of Man that are portraits of himself? They may have historical names, but his persona was still in the grasp of the grove.
A silence envelopes what takes place there in the olive grove, in the battle against destiny, while that which happens to him is announced to the world in good humour. The more impossible the metaphors, the broader his grin. The lead pipe through the wall is no dirty joke, it is the unexpected solution that is revealed only when the thumbscrews in the grove are turned as tight as can be.

Olle Granath
Translation: Gabriella Berggren


Watch an interview with Dan Wolgers about the exhibition


Vi har glädjen att presentera Dan Wolgers första separatutställning på galleriet: I olivlunden.

Dan Wolgers har sedan slutet av 80-talet varit en av Sveriges mest tongivande konstnärer. Förra året sammanställde han en bok som en sorts testamente över sin verksamhet vilken sträcker sig över mer än tre decennier. Stora delar av bokens innehåll presenterades i en utställning av vilken större delen nu har införlivats i Moderna Museets samlingar. Utställningen I olivlunden är en återkomst till utgångspunkten.

Olle Granath, som följt Dan Wolgers konstnärsskap sedan starten, har skrivit en text om utställningen. Den återges här i sin helhet.



”Mycket av det jag gjort sedan självavstängande lådan 1982 utspelar sig i olivlunden – kanske nästan allt.”
Dan Wolgers i december 2013

Jesus gick in i den olivlund Bibeln kallar Getsemane för att be Fadern att han skulle slippa det öde som var honom förutbestämt. I olivlunden blottade han sin ångest över predestinationens ofrihet.

Konstnären befinner sig ständigt i sin olivlund, driven att göra det han måste göra, inte det han vill göra. Dan Wolgers åberopar en andlig fader, Elis Eriksson. Han såg sig själv som ett don, någon som står till förfogande för de uppsökande krafter som vill se sig formulerade. I stället för att vara ett pronomen blir konstnären ett verb. I ateljéns olivlund brottas konstnären med sin förutbestämmelse, att verka på det konstnärliga tvångets villkor.

Den här gången hamnade Dan Wolgers i olivlunden genom en tillfällig ingivelse, möjligen sprungen ur leda. Dammstrukturer på en glasskiva skulle skannas för ett grafiskt projekt. Plötsligt trycker han i stället sitt ansikte mot glasskivan, förstör dammets mönster och drabbar sin medhjälpare vid datorn med en kraftig överraskning när det framträder ett tydligt och brutalt anlete på dataskärmen. Om konstnären känt någon slags besvärande närhet till Marcel Duchamps Elevage de poussière så försvann denna närhet när ansiktshudens fett tryckte till dammet. Olivlunden tog över verksamheten.

De brutala fysionomier som sedan åstadkoms på detta sätt fick fem namn: Jakob, Johannes och Petrus, de tre lärjungar Jesus tog med sig till olivlunden och som övergav honom i hans svåra stund genom att tre gånger falla i sömn medan deras mästare bad att bli befriad från sitt öde, den fjärde är Judas och den femte Malkos, knekten som förlorade sitt öra för Petrus svärd och fick tillbaka det i Jesus sista mirakel.
De fem porträtten är ett utsökt förbrytargalleri, människor för vilka tvivlet inte tycks stå särskilt högt på dagordningen. Fysionomierna liknar dem som Francisco Goya målat på Kristi tillfångatagande i katedralen i Toledo. En genomlyst Jesus, som fogat sig i sitt öde efter bönen, är omringad av en skara råa sällar med den kyssande Judas i spetsen. Judas avviker dock från knektarna genom att vara klädd i samma sorts vita skjorta som Jesus. Något förenar dessa båda. Centralgestalten vet att hans öde måste fullbordas, de andra tror att de handlar av egen och fri vilja.


De fem uttrycksfulla avtrycken blev utgångspunkt för en berättelse om närvaro och frånvaro, om manligt och kvinnligt, om det privata och det sociala, om det som inte går att formulera.
Utställningens första rum är tomt så när som på mynningen av ett blyrör som sticker ut ur väggen, Maria Magdalena. I nästa rum sitter de fem fysionomierna på väggen, resten är luft. Men genom väggen som skiljer de båda rummen går blyröret, stukat i ändarna så att det inte kan dras loss och här inne heter röret Jesus. Med tanke på de spekulationer som alltid följer Jesus och Maria Magdalenas personer kan röret uppfattas som en obscenitet, men det gör också de båda rummen till kommunicerande kärl vilket, i sin tur, gör Maria Magdalena och Jesus till ett, manligt och kvinnligt förenas.

I ett tredje rum uppträder Corpus Christi, dramats och mysteriets fullbordan. Det är en rank ”pratbubbla” i järnstång, ca 200 x 250 cm, som vagt kan påminna om en lindad kropp. Den hålls på plats av två enkelt smidda järnben. Det föreligger ett både förbryllande och irriterande avstånd mellan denna simpla konstruktion och den anspråksfulla titeln, detta gäller oavsett om man är troende eller inte.

Corpus Christi har emellertid en djup förankring bakåt i Dan Wolgers verksamhet. För länge sedan arbetade han på Moderna Museet och fick lära känna museets samling i en mycket konkret och fysisk mening. Så blev till exempel Max Ernsts Mänsklig gestalt ett föremål som var stort, tungt och ömtåligt.
Denna erfarenhet resulterade långt senare i en serie verk av vita byggskivor som hade yttermått som verk i museets samling samtidigt som de var perforerade så att de blev delvis genomsiktliga. Hålen i skivorna hade tagits upp för att skivorna skulle väga exakt lika mycket som verken vars mått de hade. Motiven, de formella finesserna och metafysiken var borta. Det man såg, genom hålen, var andra besökare i utställningslokalen.
Rymmer Moderna Museets transformerade verk en nyckel till Corpus Christi? Konstnären säger i ett synopsis till utställningen: ”I den skulpturen alterneras det trånga blyröret när betraktarna genom Corpus Christi ser varandra och kan röra varandra”. Vi rör oss från något slutet och oåtkomligt till ett öppet betraktande av vår nästa.


Se och röra, två verb som sammanfattar mycket i Dan Wolgers konst, minns lådan från 1982 som skickade ut ett finger och slog av strömbrytaren just när man trodde sig vara hemligheten på spåren. Det gäller inte bara betraktaren av hans verk utan i hög grad honom själv. Vad var det som hände när han tröttnade på dammstrukturerna och i stället framkallade fem brutala bilder av Människan som är porträtt av honom själv? Historiska namn kan de få, men han kommer inte undan olivlundens grepp om hans persona.
Det finns en tystnad kring det som sker där inne i lunden, i kampen mot ödet, samtidigt som det som händer med honom där meddelas omvärlden med ett gott humör. Ju omöjligare metaforerna desto bredare blir hans leende. Blyröret genom väggen är inte någon vanlig Bellmanhistoria, det är den oväntade lösning som uppenbarar sig när olivlundens tumskruvar dras åt som hårdast.


Olle Granath


Se en intervju med Dan Wolgers om utställningan

Mer information:

Upcoming Exhibition

Duda Bebek, Clara Gesang-Gottowt, James Morse, Daisy Parris, Mohammed Sami & Alejandro Sintura


22.1—5.3 2022





+46 8 660 43 53


Fredsgatan 12 • S-111 52 Stockholm, Sweden


Follow us on Instagram

gallery hours

Tuesday–Friday 12.00–5.00 pm
Saturday 12.00–4.00 pm
or by appointment.

hellvi kännungs


le manoir