Mamma Andersson & Tal R

The Slave and the Anarchist

a text by Synne Rifbjerg

The conversation between Tal R and Karin Mamma Andersson comes easily. They don’t know each other very well, but their approaches to art show a mental connection, although at first glance there seems to be more differences than similarities between the two.
Perhaps it is the differences that make it interesting for the two of them to talk and to exhibit together. Tal R works directly and uninhibitedly on the canvas, finishing his paintings quickly, rarely backtracking. Karin Mamma Andersson, meanwhile, goes back and forth, works on several paintings at the same time, and hesitates and doubts before she is done.
During their conversation it is revealed how a common fascination with swans and skeletons has proved to be productive for their exhibition. But first Tal R opens the conversation by stating that sharing images and working with common motives has been at the same time both hopeless and rewarding.

Tal: ”When I’m visiting Karin and look around in her studio and I see a painting, I think to myself – I would want to make that. For instance I see a small photograph, and I find it interesting, and I think it’s exciting. But that’s just not enough. You beat yourself up because it is not enough for something to be merely interesting. Nor for your ego to think, ’I can handle this’. There has to be something else at stake before you can really make a painting from it. We each had a large pool of images and photographs that we sent one another, but we were only able to use a few of them. I take that as a good sign! What if you could just make what you wanted to?”

Karin: ”It’s rather close to my usual process, as I almost always have a huge stock of material that I have been collecting the previous half year, and then the pile shrinks down the closer I get to the work itself, to paint. I remember some of the first images I sent you of some strange small wooden cabins.”

Tal: ”Yes, I saved them all.”

Karin laughs: ”All of a sudden one just loses interest in something. Last summer I thought they were great.”

Tal: ”The one hand reaching out for something is not necessarily the hand that can paint. You have this stream of stories, life and interests inside of you. They have to find partners. It is some sort of a carnival, these impulses need to clothe themselves. I reach out for a photo in Karin’s studio thinking I can use it, but if the impulses don’t come streaming through the arm and out into the painting, the result will end up too explicit. Then all I have to do is solve a painting like you would solve a puzzle, and that can be all right, but it leaves you with a boring metallic taste in your mouth.”

Karin: ”You see, we are not bakers. So even if we are asked to do a specific task, we can’t necessarily do it if we don’t find the motivation.”

- Karin, you have said in the past that you don’t like thematic exhibitions?

Karin: ”It is really exhausting to have someone giving you a theme that you don’t want. Most often it is something that comes from a curator. They tend to have a completely different way of looking at the world of images than I do. I sense that Tal and I are similar in our ways of finding inspiration. It is highly visual, but there is also something that strikes you psychologically and becomes important to you. Early on in the process, Tal, you sent me a picture of that man sitting on a bench wearing a rather strange hat with his hands on his stomach. I really liked that picture, but I knew almost instantly that I wouldn’t be able to paint him. I knew that I, myself, had a picture of a mentally disordered person somewhere and spent a whole day looking for it. It turned out to be of a mentally ill woman in the 1920s, who sits depressed on a bench just like that man. And the thing about them is that they are completely introverted. I guess I could start working with that, but in the meantime you had made two really nice paintings of the woman on the bench. It’s interesting: You sent me the man, I sent you the woman, and I still haven’t found a way into that picture, while you have been painting.”

Tal: ”I think the only almost-completed painting of Karin’s I have seen is of a skeleton on a rose background. I am rather jealous of that painting because I think a skeleton should be rose coloured.”

Karin: ”It’s the background, which is pink.”

Tal: ”I know, but it gives away a feeling of pink vanitas. You look at the woman, the patient, who sits and looks around at a complete low, and then there is an upright skeleton. There is something beautiful about this elegant death compared to the damned life!”

Karin: ”As a painter you are lonely in your studio. You don’t have colleagues or a big workshop. You pay a price to work in the same tradition as Bonnard and Gauguin. Since you are stirring up your own problems, you can never hide. You are exposed with your trousers around your ankles. And when you work with swans and skeletons you are even more exposed.”

Tal: “Another thing belonging to the romantic genre is the image of the bridge that we talked about earlier. A man is sitting on the bridge but underneath is the water. If we imagine the water to represent time passing by – we have children, we get divorced, people disappear… Hand me a knife, so I can make it dramatic!” Tal laughs and takes his knife from his lunch plate. ”In all seriousness, can you stab time with a painting? You see different people trying to do something as complicated as painting a face. It is the silliest thing in the world: eyes, nose, mouth – dot, dot, comma, line. We know they have the same problems as we do: what is the importance of emotions in a painting? The first thing you have to realize is that feelings are worthless. Then you have to realize that the object is sensitive nonetheless. Where are the feelings in a painting? Take a look at the most amazing paintings by Matisse, and then look at the eyes – they are emotionless. You think of it as a very sensitive painting, but there are no emotions where the emotions should be, namely in the face. Then you look at it again and notice the shadows. Slightly wrong shadows. And you see how he has worked with the canvas to its very border, so that everything is eyes, and everything expresses something.”

Karin: “I enjoy to see how we have worked with the same motifs, and you solve the painting in a very different way from me. You are much more of an anarchist, and I am, to a certain degree, more of a slave. When I get insecure I back out of the painting and return to the photograph. You use the photograph in the beginning, and then you break it down and make whatever you want.”

Tal: ”It’s because I always felt like someone else had to walk in and start talking in my paintings. It is broadly speaking to make space for them that I ’break it down’.”

Karin: ”I suppose that is not really what I’m after, either. I guess I want to go into the image without knowing what it is I went into. I have always been attracted to that feeling of uncertainty; At first it appears to be a couple of nice swans on a lake, but if you stand there long enough, they are still beautiful, but it isn’t nice anymore. It is actually a dangerous place to be because someone is tricking you with the seemingly idyllic motif.”

Synne Rifbjerg is a Danish author and journalist.

More information:
Read an review in DN

Svenska: 

Slaven och anarkisten

Text: Synne Rifbjerg

Ett samtal mellan Tal R och Karin Mamma Andersson går nästan av sig självt. Inte för att de känner varandra särskilt väl, men deras förhållningssätt till konsten befinner sig i ett slags gemensamt andligt rum, även om de vid första ögonkastet har fler skillnader än likheter. I själva verket är det just skillnaderna som gör det intressant för dem att samtala och ställa ut tillsammans. Tal R går loss på en duk och är klar på ett ögonblick. Karin Mamma Andersson går fram och tillbaka, målar på flera bilder samtidigt, tvekar och tvivlar, innan hon är klar. Grovt förenklat. En gemensam fascination för svanar och skelett har visat sig produktiv, Tal R öppnar samtalet genom att säga att idén om gemensamma motiv, att dela bilder, ja nästan måla "varandras bilder", har visat sig vara både hopplöst och givande.

Tal: "När jag är med Karin i hennes ateljé och ser en bild, kan jag tänka - det där kan jag göra. Det kan vara ett litet fotografi till exempel som jag finner intressant, och jag blir exalterad. Men det är inte tillräckligt, det är inte tillräckligt att något är intressant, eller att ens ego tror att ‘det där kan jag klara av’. Det måste finnas något annat på spel innan du verkligen kan göra en målning av det. Vi har haft en hel hög av bilder, fotografier, som vi skickat till varandra, men det är en väldigt liten del av alla dessa bilder som vi har kunnat använda. Det tycker jag är ett gott tecken! Tänk om man bara kunde måla vad som helst."

Karin: "Det är ganska nära min normala arbetsprocess. Jag brukar alltid ha ett enormt bildmaterial, jag har samlat på mig under ett halvt år, sedan krymper högen, ju närmare jag kommer själva arbetet med att börja måla. Jag minns några av de första bilderna jag skickade till dig. De föreställde några märkliga små trähus."

Tal: ”Ja, jag har sparat dem alla."

Karin skrattar: "Plötsligt blir man helt ointresserad av dem. I somras tyckte jag att de var bra."

Tal: "Handen som sträcker sig efter något är inte nödvändigtvis den hand som kan måla. Man har ju en ström av berättelser, liv och intressen, som är inne i en. De behöver finna en partner, det är som en maskerad, impulserna måste iklä sig något. Jag sträcker mig efter ett foto i Karins ateljé och tänker, den här kan jag använda, men om impulserna inte kommer flödande genom armen ut i bilden så blir resultatet bara pedagogik. Om jag bara ska ‘lösa’ en målning som en rebus, det kan ju vara bra nog, men det ger en tråkig, metallisk smak i munnen."

Karin: "Vi är ju inte bagare, så även om vi står inför en viss uppgift, så kan vi inte nödvändigtvis lösa den om inte motivationen finns där."

– Du har tidigare sagt, Karin, att du inte gillar temautställningar?

Karin: "Det är mycket tröttsamt att bli på prackad ett tema, som man inte vill ha. Det är vanligt att det kommer från en curator. De har ofta en helt annan inställning till bildvärlden än vad jag har, medan jag känner att jag och Tal ligger mycket nära varandra i våra sätt att finna inspiration. Det är till största del visuellt, men det är också något som påverkar en psykiskt och blir viktigt för en. Du skickade mig tidigt i processen en bild, Tal, av mannen som sitter på en bänk på bron med en ganska underlig hatt på huvudet och håller händerna på magen. Jag gillade den bilden, men jag förstod nästan direkt att jag inte skulle kunna måla honom. Jag visste att jag själv hade en bild av en psykiskt sjuk människa någonstans och letade efter den en hel dag. Det visade sig vara en psykiskt sjuk kvinna från 1920-talet som sitter precis som mannen, deprimerad på en bänk. Det de handlar om är att de är helt introverta. Den bilden kunde jag i princip börja arbeta med direkt, men under tiden hann du göra två mycket fina målningar av kvinnan på bänken. Det är intressant, du skickade mig mannen och jag skickade kvinnan, men jag har fortfarande inte hittat en väg in i den bilden, medan du har målat. "

Tal: "Den enda målning som jag tror att jag har sett nästan klar hos Karin, är ett skelett med en rosa bakgrund. Jag är rätt avundsjuk på den bilden. Jag tänker att ett skelett behöver vara rosa."

Karin: "Det är bakgrunden som är rosa."

Tal: "Jag vet, men det ger en känsla av rosa Vanitas. Man tittar på kvinnan, patienten som sitter och tittar och är helt bruten av livet, och så finns det samtidigt ett helt upprätt skelett. Det finns något vackert i denna eleganta död, jämfört med det fördömda livet!"

Karin: "Det är ensamt som målare i ateljén. Man har inga kollegor eller stor verkstad. Man betalar ett pris för att arbeta i samma tradition som Bonnard och Gauguin, för man står ju och stirrar på sina egna problem. Du kan aldrig gömma dig, man är blottad med byxorna nere. Och när man arbetar med svanar och skelett, så är man extra utsatt."

Tal: "En annan sak, som också hör till den romantiska genren, är bilden av bron som vi talat om tidigare. Det sitter en man på bron, men under bron forsar vattnet. Om vi tänker oss att vattnet är tiden som passerar, vi får barn, vi skiljs, vi gifter oss, människor försvinner... Ge mig en kniv så att jag kan göra det mer dramatiskt! "Tal R skrattar och plockar upp sin kniv från lunchtallriken. "Allvarligt talat, kan man ‘spetsa’ tiden med en målning? Man ser folk som försöker göra något så komplicerat som att måla ett ansikte, det fånigaste i världen. Ögon, näsa, mun - punkt, punkt, komma, bindestreck. Vi vet att de har suttit med samma problem som vi: vad betyder känslor i måleriet? Det första man måste förstå är att känslor är betydelselösa, och sedan måste man upptäcka att objektet är i sig självt känsligt. Var finns känslorna i en målning? Titta på de främsta Matisse-målningarna och studera sedan ögonen – de är känslolösa. Man upplever att det är en känslig målning, men det finns inga känslor där känslorna borde vara, nämligen i ansiktet. Så ser man skuggorna, som är lagda lite fel, och så ser man hur han har behandlat duken ända ut till kanten, så att allt är ögon, och allt säger något. "

Karin: "Jag tycker om att se hur vi har arbetat med samma motiv. Du tar dig an bilden på ett helt annat sätt än vad jag gör. Du är mycket mer anarkistisk än jag, och jag är på något vis mycket mer en slav än du. När jag är osäker, så backar jag ur målningen och tillbaka till fotoförlagan. Du använder fotografiet till en början, men sen river du den i bitar och gör det du vill."

Tal: "Det är för jag har alltid känt att andra ska gå in och prata i mina bilder. Det är till stor del därför, för att göra plats för dem, som jag bryter sönder bilden.”

Karin: "Det är nog inte vad jag är ute efter. Jag skulle förmodligen vilja att man går in i bilden utan att vara säker på vad det är. Jag har alltid varit lockad av känslan av osäkerhet, att det först verkar vara ett par trevliga svanar på en sjö, men om du står där tillräckligt länge… Det är fortfarande vackert, men inte så trevligt. Det är faktiskt en farlig plats att vara på, för någon lurar dig med det uppenbart idylliska motivet."

Synne Rifbjerg är en dansk författare och kulturjournalist.

Mer information:
Läs en recension i DN

Upcoming Exhibition

Contact

email

info@gallerimagnuskarlsson.com

phone

+46 8 660 43 53

address

Fredsgatan 12 • S-111 52 Stockholm, Sweden

instagram

Follow us on Instagram

gallery hours

Tuesday–Friday 12–5 pm
Saturday 12–4 pm
Or by appointment.

hellvi kännungs

hellvi.blogspot.com

le manoir

www.lemanoirbanyuls.com