Jens Fänge

Flytande kristaller

av Sinziana Ravini

Inom konsten finns det inga fakta, bara tolkningar, ett oändligt spel mellan olika tider och individer. Vågar vi titta tillräckligt länge, kan vissa verk ta oss på en oförutsägbar resa genom psykets okända landskap, men konsten som sådan, kommer alltid glida ur våra händer, inser jag när jag skrider fram i din hermetiska värld och förundras av gåtor, falluckor, flyktpunkter och månghövdade perspektiv.

Jag flyter omkring som en osalig ande in och ut ur rum, som öppnar upp mot nya rum. Det kommer ta ljusår innan jag kommer fram, och kanske mer därtill, innan mitt jag kommer möta ditt du. Jag vill försvinna i tomrummet mellan ramen och bilden, mellan mitt skrivande jag och ett måleriskt du. Bli ett med varje partikel i ditt labyrintiska kaos. Se bilderna inifrån. Glida under den gula tapetens sorg och finna kvinnan som försvann, som blev värre än en bild – ett mönster. Borges. Mönster. Borgeslika monster. Alla dessa mönster som inte följer några geometriska lagar. Jag avancerar långsamt och peristaltiskt medan jag försöker mäta avståndet mellan olika jag. Astrofysiker mäter avstånd mellan stjärnor genom trigonometriska parallaxer. Håll ett finger framför dig, stäng ett öga, sen stäng det andra och öppna det första. Fingret har hoppat till ett annat läge. Varje öga erbjuder en ny utsiktspunkt.

Hur många ögon rymmer dina utsiktspunkter? Hur många hotfulla pareringar mot ljuset som sipprar in? Hur många hisnande begrepp och associationsbanor? Ljuset färdas lika fort som tanken och mina tankar rusar nu mot alla håll. Jag sätts i rörelse. Jag blir paret som klamrar sig fast vid varandra, återgivna upp och ner eller är det jag som ser dem ovanifrån? Jag blir den gröna fyrkanten. Fönstret. Örat. All denna oklara rumslighet, trappor och dörröppningar som flyter ihop, likt blommor från en krigshärjad älskogsäng. Sovjetiska flamingos i ett japonistiskt landskap, nunnan som rullar en cigarett. Personas ansiktsarkitektur. Ansiktet är hemmet. Jag är du och du lever så länge jag ser dig.

Ljuspelarna har blivit översköljda av en ambrafärgad nyans. När jag mötte dig första gången hängde en svart remsa ovanför ditt huvud, likt en påklistrad ryggrad eller en förbannelse. Blicken var mörk och tom och kroppen var tung som efter flera seklers festande. En markis utan kläder. Det är inte kejsaren som är naken utan de som pekar ut hans nakenhet. Du satt i en brun oljemassa, i trappavsatsens stillhet, mellan en gatugränd och en abstrakt improvisation. Försökte glömma månhuvudet, som vände sig bort, men fortsatte att se det undanglidande cyklopiska ögat i ett kallt novemberljus. Du klev ut ur bilden och förstod nu att hennes himlakropp snart skulle röra sig i andra banor. Du riktade ljuset mot en kvinna som påminde om en annan kvinna. Och jag lade äpplen i hennes fat och faten i hennes händer och bad henne sitta still, vid bordet, som i en målning. Vår tableau vivant.

En ny kvinna dyker upp. Vem är hon? Och vad gör all denna svärta kring hennes huvud? Hennes saliv rinner tjockt likt flytande kristaller när rizzlapappret rullas. En droppe hänger som en svart kejsarpärla från pappret. Hon tittar på den lilla flamingoungens inmundigande av moderns föda och faderns näbbsmekningar som blir till vattenväxter. Kärleken vidgar skallens palats. Även fågelungens huvud kommer växa, lämna sin form för en annan. Helgonet brinner inte utan flyter, skapar symbioser mellan allt som varit, är och kommer vara. Mellan modern, fadern och barnet. Mellan den ofrånkomliga separationen och ljuset av alla underjordiska samband som förenar oss. Allt flyter. Inte bara moderniteten, nomaden, kärleken och identiteten. En dag kommer även du flyta bort till en annan horisont, ett annat leende. Och ändå finnas kvar.

Hon dansar holografiskt över en pneumatisk bildyta. Försöker glömma sitt möte med döden, de onda lekarna. Hon blundar. Låter sig smekas av rektangeln som kommer farandes mot henne och dess hand som sträcker fingrarna mot hennes ansikte som i en rituell välsignelsegest. Männen i hennes liv, inramade på en vägg och den nya mannen som häller tomheten över sprickorna. Hans helgongloria. Den heliga anden som aldrig kom. Hon dansar som om hon tänkte föda en stjärna över avgrunden. Som om de uppbrutna regnbågsfärgerna som omsluter hennes sköld likt en hemlig kärleksmosaik var det enda hon ägde, som om det enda hon sökte efter var den gest som skulle få henne att kollapsa i rörelsen.

Jag följer nu serafen som faller uppåt i en extatisk melankoli, långt borta från historiens våld, från de högsta gudarna och vad som komma skall. Noli me tangere. Jag håller på att bli en noggrann återgivning av omöjligheten. Ett emblem som spräcker bilden inifrån. En hågkomst av de benmärgskarameller som föll likt två regnbågsfyllda vinglas över bordet. Fläckarna blev exakta, som i en spegel, som delar av en och samma källa. Nu flyter den in och utåt samtidigt. En kompass vänder sig uppåt. En annan neråt. Så som i himlen, så också på jorden. Det som fanns inuti sipprar ut. Det är sprickorna i oss som välkomnar ljuset.

Jag har lidit nu så länge att jag inte längre kommer ihåg varför jag gråter. Det enda jag har kvar nu är din hand som torkar mina tårar, då och då, i en banal sisyfosgest. Det sägs att de som tänker på det förflutna tittar neråt, medan de som tänker på framtiden tittar uppåt. Jag ser bara rakt fram, mot dimman du lämnade. Våra gångna kyssar och omfamningar flyter likt abstrakta målningar över mitt huvud, din röda tunga, har blivit en scharlakansröd triangel, din kropp, ett skuggspel.

Fristaden väntar på oss med sina tusen och en natt fasader. Rosafärgade och gråa med gigantiska portar som gapar tomt. Vi skrider framåt likt två kärleksflyktingar i behov av uppehållstillstånd i evigheten. Du håller mig i din famn som om jag vore ett barn. Eller är det jag som bär dig egentligen? Kommer de ta emot oss? Kommer något någonsin ta emot oss?
Varje litet ting omkring oss var levande, och skrek ”vad gör vi här i denna smutsiga, eländiga värld?” Vi hade inte hört dem först, för vi var för uppfyllda av oss själva, men när materiens skrik kom ikapp oss, började vi också undra vilken sadist som hade planterat vetenskapen om vår ändlighet och det öde som väntade oss alla.

Att gå upp eller nerför en trappa blir meningslöst, när inget längre betyder något. Men istället för att något småaktigt börja kamma min själ i rätt riktning, börjar jag klä av mig. Av- och påklädningen blir en passage mellan olika medvetandenivåer, sade du en gång för länge sen. Ett sätt att kliva in eller ut ur sig själv. Jag börjar söka mig till mina hjärtkammare, smyger in i blodkärlen som tar mig till inälvornas labyrinter, urinen och fekalierna, ända ut till svansbenet och känner på den punkt som en gång lämnade djurriket bakom sig, arternas förvandlingspunkt. Det sägs att det finns lyckliga och olyckliga metamorfoser. I de olyckliga försöker ursprungsformen hålla sig fast, i de lyckliga, har den försvunnit för länge sen. Jag söker mig tillbaka till hjärnans universum, kliver med min lilla påfågelsstjärt och ber dig en enda sak – ”Låt mig se hur det slutar”.

Du svarar: ”Har du något bra förslag?”. Som om jag visste, som om det är mig allt hängde på. Jag försöker klä på mig igen, men kläderna har förvandlats till ett bokryggsdragspel som sjunger ut titlar på böckerna som ännu inte skrivits. Jag möter nu helvetet. Det riktiga. Den undflyende framtiden. Vetskapen om alla framtida genier jag aldrig kommer möta, all kunskap jag aldrig kommer att besitta. Flamingofamiljen dyker upp i fjärran som en påminnelse om livets små glädjeämnen, hemmet och ursprunget, födan och smekningen, som slocknat för länge sen.

Så börjar jag falla, denna gång nedåt. Ett ben har lossnat. Det enda som håller ihop mig är det omöjliga mönstret och dess färgförskjutningar. Inser att mitt sökande efter mönster har förvandlat mig till ett mönster. Ett monster med två ögon som klivit ut ur huvudet. Jag vill landa i ditt ansikte, för då kommer jag landa mjukt. Inte för att krossa det, utan för att kunna bosätta mig i det. Jag vill leva i din mun. Dina tunga ögon, som alltid tittar bort. Din rosiga näsa och din halvöppna mun. Korsfästas i ditt ansikte. Men du vänder dig bort.

Jag ligger nu och väntar i oändlighetens väntrum, utan kropp, med en gul mosaik springandes ikapp mig, och vänder huvudet mot skimret från ett lånat ljus som brer ut sina vingar över rummet och höljer det likt ett stillnat hav. Spindelvävstunna streck rör sig på en vit yta som vakar över mig likt ett otåligt omen. Jag vet inte längre vem jag är. Varför det blev som det blev, men jag njuter av befrielsen från alla dualismer, liv och död, uppåt och nedåt. Jag har blivit ett Homunkulus som reflekterar allt utan att vara något. Men jag har äntligen lyckats komma in i det förbjudna rummet. Jag står nu ansikte mot ansikte med intet, mer förvissad än någonsin om att det kommer ta ljusår innan jag kommer nå fram.

En text av konstkritikern, författaren och curatorn Sinziana Ravini.

Read the text in English

Upcoming Exhibition

Contact

email

info@gallerimagnuskarlsson.com

phone

+46 8 660 43 53

address

Fredsgatan 12 • S-111 52 Stockholm, Sweden

instagram

Follow us on Instagram

gallery hours

Tuesday–Friday 12.00–5.00 pm
Saturday 12.00–4.00 pm
and by appointment.

hellvi kännungs

hellvi.blogspot.com

le manoir

www.lemanoirbanyuls.com