Sara-Vide Ericson

Heavy Water / Tungt vatten

Essay by Sanna Samuelsson

My mind wanders to the blue mountains of Hälsingland. This is, however, no idyllic vision of nature, but rather a frightening one. Wolves live here, bears and all kinds of predators. We're traveling by car from Bollnäs, where I just arrived by train, and twilight is falling fast. Sara-Vide Ericson and I are getting to know one another. We found each other one evening in a corner of a pool hall in Södermalm. We “found each other” – that's precisely the how we put it.
She is just about finished with the works for the exhibition. The first piece she painted this time around was Talisman. A delicate turquoise dress hanging in solitude.
“I rummaged through my mom's house here next door and found this dress that I remembered so well,” Sara-Vide explains. “It's beautiful, as though made of both paper and fabric at the same time. I saw it as booty, that I might give back sometime, but we'll see about that.”
As a teenager, she would steal clothes from her mother all the time. Putting on someone else's sweater or dress can be a way of coming close to, or perhaps even owning that person without being physical.
Sara-Vide has recently moved into her aunt’s old house. An assortment of old heirlooms can be found here as well; such as her grandmother’s and aunt’s old clothes and weaves.
“My grandmother spent her whole life weaving. She had an enormous artistic drive, and painted through her weaves,” Sara-Vide explains. “Weaving constituted an artistic expression that she could make her own.”
Sara-Vide describes moving to the house as opening a “treasure chest”. An emotional treasure in the form of clothes and fabric. She could make use of the items as a means of initiating something. Things that had lain simmering, that had remained untouched for ages that suddenly resurfaced. And the materials themselves put processes into play, after being immersed, subject to mould, and torn to pieces.

In the root cellar, under the shoddy wooden stairs, lies a well. Sara-Vide shows me where. It's pitch-dark in the cellar. Onions hang from the ceiling. I recognize the place from her painting Barricade.
“I dipped the clothes into the well, with the intention of photographing them later on,” Sara-Vide says, “but two weeks went by and they became covered in mould. It was really disgusting.”
The well stands fermenting in its own stagnant water. It took ages before she even found it, but it was there the whole time, without a cover.
“We took photographs and tried to shine a lamp into the hole, but ended up dropping it. The light went out immediately, as though swallowed up by the well.”

The taste of blood, of iron in the mouth. The well holds an anti-water of sorts, a stagnant, sick water. It is replenished from below, but it smells awful. Instead of becoming clean, the clothes she dipped into it became even dirtier. The water is heavy, poisonous.

We sit smoking in the studio. I take note of how the light shines through the windows here. Complete silence. Sara-Vide has put her aloe vera plants in here. This is the first time she has taken out all of her paintings at once. She has toyed with the formats this time, has worked on smaller paintings as well. All of the paintings don't necessarily have to be equally large and important.
“Large paintings are like writing with the cap locks on,” Sara-Vide says, “but some things are said better in a whisper. Especially when you're not really sure what you're invoking.”
Three large paintings stand leaning against the wall at the short end of the room. A common movement runs through them, a sweeping light, a dance. The works are Expanding, Textile Archeology and Light Keeper. They are a documentation of a ritual that she and her sister Agnes enacted one Sunday on the shores of the Voxnan River. Flowing under the shadows of the pines, its waters course between the yellow sandbanks. Steep embankments flank the river. Due to a high concentration of iron, the water looks brown, but if you cup it in your hands it looks completely clear. The relentless current presses against the river bed, creating small ripples in the sandy bottom, like when you press your tongue against the roof of your mouth.
Sara-Vide brought the clothes there and dipped them into the water. They were baptized. Washed. Gilded. Immersed. Ruined. And laid out to dry again. The sisters spent hours down there at the sandbanks, engrossed in their work. All Sara-Vide knew was that the clothes had to be soaked. The elements merged there.
“I wanted to drown the clothes. That was the most violent part. It was difficult to keep the fabric immersed, a sleeve or a corner would always float up to the surface.”

The performative method is something Sara-Vide has been developing in recent years. Whereas previously she had a clear idea as to what image she would photograph, and what it would look like in the completed painting, her work process is now much more intuitive. There is a flow to it, it's an act of doing. She lives the situation before painting it. It's something that takes place in the spur of the moment, often triggered by the thought of a “holy place”, as Sara-Vide puts it. She describes how she now has distanced herself from the conceptual, where the goal would be formulated before she even got started. This new approach makes it harder to talk about the art. It's hard to explain something you don't fully comprehend. You have to take a risk and see what turns up.
“But it also offers a lot more freedom. The work process becomes much less inhibited.”
She is totally uninterested in that which is easily expressed, that she describes as “the stuff that rises to the conscious level”. She fishes in the black sea of subconscious things, forces herself under water.
“It would be boring in the long run if my art were merely to exist on the surface tension. If that were the case, I would never be able to surprise myself, and it could never be smarter than I am.”

Adhering to a concept from the start can be oppressive. It's like forcing what you've created into a box, and closing it. Or even worse, of being forced to create in that confining space, and being stuck in there from the beginning.

One of the sources of inspiration regarding Sara-Vide's work method is Embodied Imagination, a therapy method often used within the theater world. It was conceived by the Jungian analyst Robert Bosnak, and involves returning to dreams or memories in an awakened state and reliving them. By going back to your imagination, you can both relive it and change the courses of events. She stages dreams and memories, but not necessarily real ones. She creates them. It took her a while to understand what a vital part of the works the experience was. For a long time she saw it as a way of achieving the image. But the feel of the location and sensation in the body is at least as important. The cold, the wetness, and the splinter in the foot, all of it becomes part of the painting. It has more of a ritual feeling to it now. Prior to creating the piece Solitude, for example, Sara-Vide walked around a black container 400 times. (In the wrong direction, as it turned out, at least according to Kaaba practice, which led to an act intended as holy suddenly becoming unholy.)

A brown fur coat hangs in the corner of the studio. Wearing a fur coat is a way of borrowing power from other animals, of acquiring their abilities, their strengths. The desire to possess all the traits that threaten us, has a fetishist side to it.
“We tend to glorify it, but when we sit and listen to the howling of wolves on either side of the forest, and sense them lurking around the house, that scares the crap out of you. Your skin crawls, the blood pressure rises and the instinct of fear handed down through generations emerges,” Sara-Vide explains.
Sara-Vide found the fur coat when they moved into the new house. She immediately knew she wanted to use it, but felt compelled first to “destroy it”.
“I dragged it behind the car for eight kilometers before we found the perfect location to photograph. The vision was that someone would carry logs under their armpits, that they would drag logs back and forth, like an ant that has no idea of where to carry the pine needles.”
Like prolonged arms that you carry around with you. Like crutches that are impossible to use, that are merely a burden. This became the series Ant-man.

Sara-Vide describes painting as a transformative act, where things take shape, and at the same time are given prolonged life, contrary to the photographs she takes during the work process, that she sees merely as snapshots of a course of events, as frozen moments.
“When I paint, the mental space I occupy starts off as a dark room where the light slowly intensifies as the work progresses. I eventually see the situation and location more clearly, and can see beneath the surface. If I paint it, this continues to happen. It's like exhaling into a glass, and the breath is still there in the form of condensation. This is where the feeling is. The image doesn't exist until I paint it.”

When painting, she delves into the flow, the entirety. And there she resides, losing track of her own physical parameters. Everything becomes foggy.
“I miss the handles when attempting to open a cupboard,” Sara-Vide explains, “because my mind's focused on an image, on how it feels and tastes. I then snap out of it while sitting in a car on my way to buy cigarettes. I might be on the verge of driving into an intersection and have no idea how I suddenly ended up there. But I know precisely how that grey-green paint tasted, and how that light burned on the back of that girl in the water.”

We leave the paintings for a while and walk out into the forest for some fresh air. We come across some scattered butchered animal remnants that her neighbor has discarded among the trees. Carcasses, a jawbone, a leg lie strewn in the high grass.

We climb the steps leading up to the freezing cold attic. All of her grandmother's clothes and private items are up here, neatly stored away in a secluded part of the attic storeroom. There are weaves up here that she had been working on her entire life, her wedding dress as well. Painted symbols adorn the walls. Crosses or stars. Something that the previous owners must have painted, according to Sara-Vide.
“They've always been there, I have no idea what they mean.”

Sara-Vide describes her grandmother as “quite stern ”, although there was also a very loving side to her. When Sara-Vide had been rummaging through the attic, she had a distinct feeling of her grandmother standing behind her, peering over her shoulder, and urging her to fold everything neatly. She didn't have the patience to comply, however, so the atmosphere quickly turned sour. In the piece Transformer, Sara-Vide stands dressed in a wolf skin coat at the far end of the attic storeroom, as if in retreat, or caught red-handed. The instance followed a cacophony of din and chaos. Sara-Vide with the looms in her hands, causing a real ruckus. The atmosphere turned aggressive. She had done something forbidden in a room that didn't belong to her.
“I made a hell of a racket. I am being forced into a corner of the painting, and someone approaches from the entrance. I am in defense mode, and have backed up, retreated.”
She tells me that she has never felt better than when working on that painting. Every day spent painting it was fantastic.

The weaves, textiles, and clothes constantly pop up in our conversation. The threads run through generations, with the textiles handed down, used, ruined, and ultimately becoming something new. And yet, this has always been an underrated art form.
“Women have always woven throughout the country. This was their expression.”
The textiles are DNA spirals, constructions of the human psyche. Life is woven forth, with memories and traumas recorded in the fabric.
“Generations have come and gone before us. We accumulate all these experiences on a psychological level,” Sara-Vide remarks. “All the anger, all the abuse, all the happiness. How we feel has nothing to do with pure chance.”

We decide to go back downstairs. On our way down, I catch sight of myself in a mirror that flashes in the darkness. And for a second, I think I see a woman standing there observing me.

A book from Sara-Vide arrives in the mail. It is Clarissa Pinkola Estés's book Women Who Run With the Wolves. The only book, according to Sara-Vides that she has read this year. But she constantly finds herself buying a new copy, because she always ends up giving hers away. I look up the page about the poisoned river, a metaphor for obstructed creativity:
“To create one must be willing to be stone stupid, to sit upon a throne on top of a jackass and spill rubies from one’s mouth. Then the river will flow, then we can stand in the stream of it raining down. We can put out our skirts and shirts to catch as much as we can carry.”


Hälsinglands blå berg, tänker jag, men det är inte idylliskt, det är skrämmande. Vargarna bor här, björnarna, alla rovdjuren. Vi åker bil från Bollnäs dit jag kommit med tåget och det börjar skymma. Sara-Vide Ericson och jag håller på att lära känna varandra. Vi hittade varandra i hörnet av Biljardhallen på Södermalm en kväll. Vi sa just så, att vi hittat varandra.
Hon har precis börjat bli klar med verken till utställningen. Den första målningen som hon gjorde den här gången är Talisman. En skör turkos klänning hänger för sig själv i bilden.
– Jag tog mig in i min mammas hus som ligger här borta och hittade klänningen, som jag minns så väl. Den är vacker, som papper och tyg i ett. Jag såg den som ett byte. Som jag kanske ska lämna tillbaka, men vi får se.
Som tonåring stal hon kläder från sin mamma hela tiden.
Att ta på sig någons tröja eller klänning är ett sätt att komma nära någon utan att det är fysiskt, kanske till och med äga den.
Sara-Vide har flyttat in i sin mosters gamla hus. Även där finns ett lager av gamla klenoder. Mormoderns och mosterns gamla kläder och vävar.
– Min mormor vävde hela livet. Hon målade genom vävarna. Hon hade ett stort konstnärligt behov. Vävandet var det konstnärliga uttrycket som hon kunde äga, säger Sara-Vide.
Att komma till huset beskriver Sara-Vide som att öppna en ”kapitalkista”. Ett emotionellt kapital i form av kläder och tyger. Hon kunde använda sig av de objekten för att sätta igång något. Saker som har legat och puttrat, som varit orörda kom plötsligt upp till ytan. Och processer sattes även igång i materialen, som har dränkts, möglat, rivits sönder.

I jordkällaren, under den yxigt byggda trätrappan, ligger en brunn. Sara-Vide visar mig. Det är alldeles mörkt i källaren. Lök hänger från taket. Platsen känns igen från målningen Barricade.

– Jag doppade kläderna i brunnen och skulle fota dem. Så gick det två veckor, och sedan hade de börjat mögla. Det var så äckligt.

Brunnen som jäser i sitt stillastående vatten. Det tog lång tid innan hon ens hittade den. Men den låg där hela tiden, utan lock.
– Vi fotade och försökte lysa ner i hålet. Sen försvann lampan ner i brunnen. Den släckte ljuset omgående, den drog ner det till sig själv, säger Sara-Vide.

Blodsmak, järnsmak i munnen. Brunnen är ett motsatsvatten, ett stillastående, sjukt vatten. Det fylls på underifrån, men det luktar inte gott. Kläderna hon doppade där blev inte rena, de blev smutsiga.
Vattnet är tungt, det är giftigt.

Vi röker i ateljén. Sättet som ljuset faller genom fönstren här. Det är alldeles tyst. Här är Sara-Vides alla aloe vera-plantor. Hon har ställt upp alla målningarna för första gången tillsammans. Den här gången har hon lekt med formaten, har även mindre målningar med. Alla målningar måste inte vara så stora och viktiga.
– Stora målningar är som att skriva i ”caps lock”. Vissa saker är det bättre om man viskar. När man inte vet vad man åkallar.
Mot kortsidan står tre stora målningar uppställda. Det går en rörelse genom dem, ett svepande ljus, en dans. Det är Expanding, Textile Archeology och Light Keeper. Målningarna är dokumentationer av en ritual som hon och hennes syster Agnes genomförde en söndag vid Voxnan. Där rinner vattnet mellan de gula sandbankarna under skuggan från tallarna. Höga stup ner mot vattnet. Vattnet ser alldeles brunt ut. Det är hög järnhalt här, men om man tar upp vatten i händerna är det alldeles klart. Den strida strömmen trycker sig mot bottnen, gör små hårda krusningar på botten. Som när man trycker tungan mot gommen.
Sara-Vide tog med sig kläderna dit. Doppade dem i vattnet. De döptes. Tvättades. Förgylldes. Dränktes. Förstördes. Lades att torka igen. Systrarna spenderade flera timmar där vid sandbankarna, uppslukade av arbetet. Sara-Vide visste inte mer än att kläderna skulle blötas. Elementen möttes där.
– Jag ville dränka kläderna. Det var det mest våldsamma Det är svårt att hålla tyget under ytan, en ärm eller ett hörn bubblar upp hela tiden, säger Sara-Vide.

Den performativa metoden är något som Sara-Vide har utvecklat under de senaste åren. Där hon tidigare haft en tydlig idé av vilken bild hon ska fotografera och hur den ska se ut som färdig målning, är arbetsprocessen nu mycket mer intuitiv. Det är ett flytande, ett görande. Situationen levs, innan hon målar den. Det är något som händer i stunden, ofta triggat av en ”helig plats”, som Sara-Vide kallar dem. Hon beskriver det som att hon har distanserat sig från det konceptuella, där målet är formulerat innan man ens börjat. Det gör det svårare att prata om konsten. Det är svårt att förklara det man inte själv helt förstår. Man får ta risker och se vad som dyker upp.
– Men det innebär också mycket mer frihet i arbetet. Det är inte lika hämmande.
Hon är ointresserad av det som hon själv direkt kan formulera, beskriver det som ”det lilla som dykt upp till medvetandenivån”. Hon fiskar från det svarta havet av undermedvetna saker, trycker sig under ytan.
– Om min konst bara ska befinna sig på ytspänningen, då blir det i längden tråkigt. Jag kan aldrig överraska mig själv, och den är aldrig smartare än vad jag är.
Att man ska behöva ha ett koncept med sig från början är en förtryckande lag. Att trycka in det man skapat i lådan, och stänga luckan. Eller ännu värre, att skapa där inne, att redan vara fast där inne, från början.

En av inspirationerna till Sara-Vides arbetsmetod är Embodied Imagination, en terapimetod som också används inom teatervärlden. Den startades av jungianen Robert Bosnak och går ut på att man återvänder till drömmar eller minnen i vaket tillstånd och genomlever dem igen. Genom att gå tillbaka i fantasin både återupplever man det, och kan ändra skeenden. Hon iscensätter drömmar och minnen, men inte reella sådana nödvändigtvis. Hon skapar dem. Att upplevelsen var en så viktig del av verken tog lång tid att förstå. Länge såg hon det bara som ett sätt att få till bilden. Men känslan på platsen och i kroppen är minst lika viktig. Kylan, vätan och stickan i foten, allt blir del av målningen. Nu påminner det mer om ritualer. Som när Sara-Vide inför verket Solitude gick 400 varv runt en svart container. (Åt fel håll, visade sig, om man ska följa Kaba-praktiken. En handling som var tänkt att bli helig blev plötsligt ohelig.)

I hörnet av ateljén hänger en brun päls. Att bära päls är ett sätt att låna krafter av andra djur, att låna deras förmågor, deras styrka. Det är en fetisch att vilja äga alla de egenskaper som hotar oss.
– Vi glorifierar gärna det, men när man sitter och hör vargar ylar i grupper mot varandra på var sin sida skogen, och hur de stryker runt knuten, då jävlar blir man rädd. Då kryper det i skinnet, då stiger det i blodet och den av generationer tillbaka ärvda rädslan kommer fram, säger Sara-Vide.
Sara-Vide hittade pälsen när de flyttade in i det nya huset. Hon kände direkt att hon ville använda den men först var tvungen att ”förstöra den”.
– Jag släpade den efter bilen i åtta kilometer, innan vi hittade den perfekta platsen att fota på. Visionen var att någon skulle bära stockar under armhålorna. Att den skulle släpa stockar fram och tillbaka, som en myra som inte har en plan med var den drar barren, säger Sara-Vide.
Som förlängda armar som man bär med sig. Kryckor som inte går att använda, som egentligen mest är tunga. Det blev till serien Ant-man.

Att måla beskriver Sara-Vide som en transformativ akt, där saker tar form, och samtidigt får fortsatt liv. Till skillnad från de fotografier som hon tar under arbetets gång, som hon bara ser som snapshots av ett skeende, som frusna ögonblick.
– I det utrymmet som jag rör mig i när jag målar, så är det som i ett mörkt rum, där ljuset sakta tänds medan jag arbetar. Man ser tydligare situationen, platsen, och ser in under ytan. Om jag målar det så fortsätter det att hända. Det är som att andas i ett glas, och andedräkten finns kvar. Där lever känslan. Bilden finns inte innan jag målar den.

När hon målar går hon upp i flödet, helheten. Hon befinner sig där, vet inte var hon själv slutar var och det börjar. Då är allting som en dimma.
– Jag missar handtag när jag ska öppna ett skåp, för att jag tänker på en bild, hur den känns och smakar. Sedan vaknar jag av att jag sitter i bilen och skulle iväg för att köpa cigg. Jag är precis på väg att svänga ut i en korsning och fattar inte hur jag hamnade där. Men jag vet precis hur den där grågröna färgen smakade och hur det där ljuset över ryggen på hon i vattnet brände, säger Sara-Vide.

Vi lämnar målningarna för en stund. Vi går ut i skogen. Tar luft. Vi hittar slaktavfall från grannen bland träden. De dumpar djurlik där. En käke, ett ben, ligger strösslat i gräset.

Vi går uppför trappan till den iskalla vinden. Här finns hennes mormors alla kläder, privata saker, allt prydligt packade i en avskild del av vindsförrådet. Här finns vävar som hon vävt under ett helt liv. Här hänger hennes bröllopsklänning. På väggarna är symboler målade, kors, eller stjärnor. Något som den gamla ägaren måste ha målat dit, säger Sara-Vide.
– De har alltid varit där. Jag vet inte vad de betyder.
Sara-Vide beskriver sin mormor som ”ganska barsk”, även om det fanns mycket kärlek i henne också. När hon var där uppe i vindsförrådet och rotade kändes det som att mormodern stod och hängde över axeln. Tvingade henne att vika fint. Men hon hade inte tålamod att vika fint, så det blev dålig stämning uppe på vinden. I verket Transformer står Sara-Vide klädd i vargpäls längst in i vindsförrådet, som i reträtt, eller ertappad. Ögonblicket hade föregåtts av en orkester av skrammel, bråk. Sara-Vide med vävstolarna i händerna, som förde ett otroligt oväsen. Stämningen blev aggressiv. Hon gjorde något förbjudet i ett rum som inte tillhörde henne.
– Jag bråkade runt som fan. Samtidigt så är jag inträngd i ett hörn i målningen, någon kommer från ingången. Jag både försvarar och har backat in, retirerat, säger Sara-Vide.
Hon har aldrig mått så bra som när hon målade den målningen, berättar hon. Varje dag när hon fick måla på den var underbar.

Vävarna, textilierna och kläderna. De återkommer i vårt samtal. Trådarna går genom generationer, textilierna ärvs, används, förstörs, blir något nytt. Ändå är det en konstant underskattad konstform.
– Hur många kvinnor är det inte som har vävt? De har vävt land och rike runt. Det var deras uttryck.
Textilerna är DNA-spiraler, uppbyggnaden av det mänskliga psyket. Livet vävs fram, med minnen och trauman i väven.
– Generationer har formats innan en .Man bär med sig alla dessa erfarenheter på ett psykologiskt plan. All ilska, alla övergrepp, all glädje. Hur man mår är ingen slump, säger Sara-Vide.

Vi går ner igen. På vägen ner får jag syn på mig själv i en spegel som glimrar till i mörkret. Och jag tror för en ögonblick att det är en kvinna som står där och betraktar mig.

Jag får en bok på posten av Sara-Vide. Det är Clarissa Pinkola Estés bok Kvinnor som slår följe med vargarna. Enligt henne den enda boken som hon har läst under det här året.
Men hon måste hela tiden köpa ett nytt ex, eftersom hon ger bort dem till andra. Jag slår upp sidan om den förgiftade floden, en metafor för förhindrad kreativitet. ”För att vara kreativ måste man vara beredd att vara stendum, sitta på en tron på en åsnerygg och låta rubinerna regna ur munnen. Då kommer floden att flöda fritt och vi kan stå mitt i strömmen och breda ut kjolar och skjortor för att fånga upp så mycket vi orkar bära.”


Upcoming Exhibition




+46 8 660 43 53


Fredsgatan 12 • S-111 52 Stockholm, Sweden


Follow us on Instagram

gallery hours

Hellvi Kännungs is closed until next summer.
The gallery in Stockholm is closed for the summer.

hellvi kännungs

le manoir