Marcel Dzama

En ödmjuk berättare (A humble storyteller)

Artlover

An interview of Marcel Drama in the Swedish art magazine ARTLOVER. Text by David Castenfors (in Swedish only):

På dörren till klädskåpet fick bagaren Maurice Dzama en dag syn på ett klistermärke där det stod Marcel. Visst skulle det franskklingande namnet passa på hans nyfödde son. Ivrigt rusade han hem till sin fru för att berätta om sitt namnförslag. Vad han då inte visste var att Marcel skulle bli en världskänd konstnär och skulle ha en viss herr Duchamp som hjälte och förebild.
Marcel Dzama föddes 1974 i Winnipeg, Kanada. En hockeytokig stad där man inte räknades om man inte höll på med hockey, i alla fall un¬der high school-tiden. Den tanige Marcel å sin sida experimenterade med musik och hängde med punkrockarna i staden. Men framförallt tecknade han. Hela tiden. Jämt. I radhuset i föräldrarnas källare satt han timmar i sträck varje dag.

– Bor man i Winnipeg är man väldigt isolerad, säger Marcel Dzama. Det är nio tim¬mar med bil till närmaste stad och vinter sju månader om året. Ibland ner till 50 minusgrader. Kanske har alla timmar av övning bidragit till att jag gjort mig en karriär. Tack vare en curator hamnade Dzama direkt efter examen från konstskolan på Richard Heller Gallery i Los Angeles. Och det var där en viss David Zwirner såg hans arbete.
– Han ringde upp mig, säger Marcel. På grund av hans namn trodde jag att galleriet låg i Tyskland. När han berättade att han ville visa mina verk svarade jag. »Vad kul, jag har aldrig varit i Tyskland». »Galleriet ligger faktiskt i New York», upplyste han mig då om. »Ännu bättre», sa jag. »Jag har aldrig varit i New York».
Första utställningen på David Zwirner var 1998. Det var då ett »litet» galleri på Greene Street med sju personer anställda jämfört med dagens cirka 150. Men när Dzama klev in på galleriet blev han skrämd. Där pågick nämligen en utställning med John McCracken (1934–2011) som visade minimalistiska skulpturer. »Ville de verkligen visa min konst här? Den var ju en direkt motsats till McCrackens». Men allt gick bra och nästa år firar galleristen och konstnären 20 års samarbete.

Marcel Dzamas studio är förvånansvärt oansenlig och belägen i Brooklyn. Det är stökigt. På en hylla har Dzama arrangerat ett tiotal loppisfynd. På en annan hylla finns masker från olika filmprojekt. På ett bord ligger påbörjade teckningar och lutade mot väggen står andra hoprullade teckningar. Till fotograferingen tar han med det björnhuvud som varit med i en Bob Dylan-video med Scarlett Johansson. Dzama ger ett väldigt ödmjukt intryck, och han är mån om att jag ska trivas i hans sällskap. Han ställer fram ett smaksatt bubbelvatten och ursäktar sig över att det är allt han har att erbjuda. Gillar jag det inte är det bara att lämna.

För många svenskar är Dzamas konst bekant tack vare flera utställningar hos Galleri Magnus Karlsson i Stockholm. Hans fabulerande bildvärld av fladdermöss, björnar, masker, cowboys, flaggor, spöken, superhjältar och bågskyttar har en värme, humor och berättarglädje som han delar med nära vännen Jockum Nordström. Dzama säger själv att blir han besatt av någon karaktär så kan han inte få nog av den. Han måste fortsätta, även om hans motiv förändrats lite med åren.

Du verkar gilla det här med samarbeten. Hur började ditt samarbete med Raymond Pettibon?
– Vi hamnade alltid bredvid varandra på vernissagemiddagar hos David Zwirner. Första gången var när David öppnade sitt galleri i London 2012. Raymond och jag började rita på restaurangens bordsduk och sedan bjöd vi in alla andra konstnärer att vara med. Det var Luc Tuymans, Chris Ofili, Jockum & Mamma med flera.

Vad hände med bordsduken?
– David fick den i present av oss, men restaurangägaren ville först inte lämna ifrån sig den. Han sa att den var hans ägodel. Till slut löste David den prekära situationen.
Lucas Zwirner, Davids son, föreslog efter den kvällen att vi skulle samarbeta. Det blev ett zine som växte till en utställning.

Hur är det att arbeta med Raymond?
– Toppen! Jag har varit ett fan av hans konst ända sedan början av 90-talet. Eller om det var sent 80-tal. Vi kommer båda från punkscenen, så vi pratar väldigt mycket om musik när vi ses. Raymond är väldigt blyg till en början, men sedan öppnar han upp sig.

Vad är det bästa med hans konst?
– Det är nog hans teknik och hans frihet i linjeföringen. Tycker också mycket om hans texter, de är ofta som poesi.

Hur har samarbetet mellan er gått till?
– Från början gav Raymond mig halvfärdiga verk som jag jobbade på innan jag skickade tillbaka dem till honom igen. Men inför den senaste utställningen jobbade vi helt och hållet tillsammans. Under en vecka fick vi låna galleriets garage och gjorde 50 verk. Vi hade så kul att vi fortsatt att jobba ihop trots att vi inte har någon utställning på gång. Just nu jobbar vi på en film. Det ska bli ett slags fejkdokumentär om mig själv där Raymond spelar David Zwirner, haha. Han är en ganska bra skådis faktiskt. Och så har jag hyrt in en skådis som ska spela Raymond. Och sedan ska jag blanda in balett och annan dans också. Och animation. Hela filmen är lite surrealistisk och skruvad. Den följer inte ett vanlig narrativ.

När ska den ha premiär?
– Det är inte bestämt ännu, men jag jobbar på den långsamt. Skådespelaren Amy Sedaris, en populär komedienn här i NY är också med i filmen så det bygger lite på när hon kan spela in också. Men om ett år ungefär kan den nog vara färdig.
Härom året gjorde du scenografi och kostymer till en balett.

Hur började det arbetet?
– Det var kompositören Bryce Dessner från bandet The National som introducerade mitt arbete för koreografen Justin Peck. Peck är den yngste koreografen på på The New York Ballet. Knappt 30 år och fantastisk! När han fick se min konst ville han att vi tre skulle göra en uppsättning ihop. Justin kom sedan över en H.C. Andersen historia som han tyckte skulle passa mig bra, resultatet blev The Most Incredible Thing som sattes upp förra året.

Var det annorlunda att arbeta på uppdrag jämfört med din konst?
– Jag hade en hel kostymavdelning att tillgå så min uppgift var egentligen bara att rita hur jag ville ha det så syddes allting upp efter mina instruktioner. Ibland fick jag rita direkt på dräkterna. Det var en lite märklig känsla att rita dit eldsflammor direkt på dansarnas spandexdräkter. Det kändes som om jag var med i ett 60-talsperformance när jag målade på alla dessa vackra dansare. När jag sedan fick se dem röra sig och uppträda i kostymerna var det helt otroligt. Jag såg först föreställningen med en massa inbjudna barn och de var högljudda och fulla av entusiasm.

Vad är det bästa och sämsta med att jobba ihop?
– Det bästa är att ha sällskap och kunna brainstorma idéer tillsammans. Det värsta med att jobba själv är att det ibland blir lite ensamt. Samarbetet med Raymond har egentligen inte haft några negativa sidor. Jag har samarbetat med Jockum också. Det är alltid kul att jobba ihop med honom. Och så har jag även samarbetat med illustratören och författaren Maurice Sendak, han skrev bland annat Till vildingarnas land. Jag och Spike Jonze brukade åka upp till Maurice i Connecticut. Det var fantastiskt eftersom jag beundrat hans arbete så länge jag kan minnas. Vi ritade ihop ungefär fem gånger innan han blev för sjuk.

Vad jobbar du med just nu?
– Jag curerar en utställning åt David Zwirner för mässan Independant Brussels. Jag och Raymond ska ha med några verk också. Temat för utställningen är masker, som en hyllning till den belgiske konstnären James Ensor. Jag har bjudit in Jockum och Mamma att vara med, Cindy Sherman likaså och Marilyn Minter. Och Geoffrey Farmer är med också. Jag tror att han ska göra Venedigbiennalen för Kanada i år. Han är en så trevlig kompis.

Upcoming Exhibition

Contact

email

info@gallerimagnuskarlsson.com

phone

+46 8 660 43 53

address

Fredsgatan 12 • S-111 52 Stockholm, Sweden

gallery hours

Tuesday–Friday 12.00-5.00 pm
Saturday-Sunday 12.00-4.00 pm

The gallery is closed for Easter Holidays Friday-Monday 14–17.4 2017.

Hellvi Kännungs (during July only!):
Friday–Sunday 2–6 pm
or by appointment