Mette Björnberg

Power Play

A text by Jacquelyn Davis

And you may tell yourself
This is not my beautiful house!
And you may tell yourself
This is not my beautiful wife!
– “Once in a Lifetime”, Talking Heads

You may be in the midst of some absurd drama – to fulfill the role of student, worker, parent or lover. A specific shade of rouge, heel length, pants vs. skirts breed affirmation of an imposed or sought-after position. It is argued that gender is inherently performative; so, let us relieve ourselves of that which demands unmasking. The conflict between transparency and obscurity further accentuates the threat and its respective meaning. Gender remains policed and tyrannized; with every policy change, a new sect of humans are targeted due to how their body is shaped, seen and represented. From conversion therapy to bathroom laws to LGBTQIA+ discrimination, torture and even death are consequences of this conformist-driven matrix.

There the one who waits for the law, sits before the door of the law, attributes a certain force to the law for which one waits. The anticipation of an authoritative disclosure of meaning is the means by which that authority is attributed and installed: the anticipation conjures its object [...] an expectation that ends up producing the very phenomenon that it anticipates. [1]

For the sake of self-invention, this conjuring and its link to any predicted outcome must be denied. Rejection leads to rebellion against the patriarchy via art – e.g., Ana Mendieta’s Rape Scene (1973) or Vanessa Place’s Twitter account.

Historically key artists haunt those who now dare to implement their own trajectories. Let's play a game where influence becomes muddled, time shuffled, faces blurry – where newly formed stars are mere particles, or in contrast, supermassive black holes. Judy Chicago’s Dinner Party (1979) may now include a place setting for Mette Björnberg (and other women) whose work exists after Chicago’s triangular porcelain installation. In light of that which miraculously and tragically unfolds, Björnberg provides opportunity to consider her ruptured dish. Each pastel slit and penetrable gash suggests entry into a more lucid state, where no one persecutes and nothing goes punished. Contemporary artists such as Betty Tompkins and Jonas Dahlberg are aware of the rupture's dangerous allure; their work [2] stands either at risk of censorship or has been unrealized because of it – slash erased from the collective gaze in one bureaucratic sweep. Yet, the provocation of this vulnerable gesture slides along a dubious spectrum. Italian artist Lucio Fontana created torn, ripped and punctured canvases which amply flirt with destruction; yet, these works withstand scrutiny.

Lynchian by design, Björnberg displays a plethora of pie-shaped foci – lush sirens dodging lies and duplicity. As if: there is nowhere to hide. Yet, FBI Agent Dale Cooper would neither escape nor unpack the complexity of Björnberg’s mystique. The artist's work could be the embedded backdrop of a John Waters film; we see “Divine” entering a kitschy shack after roaming back streets in bedazzled drag with tramps. One acquired taste leads to another eccentricity. Gay porn director Bruce LaBruce might choose Björnberg’s frilled carnivalesque accoutrements or oversized glass beads to accentuate some domestic scenario before or after a violent homoerotic climax. Each accompanying interpretation careens between quaint and freakish – a speculum of her slippery aesthetic.

What the psyche wants and needs can be counterproductive to what power desires; these two realms are in flux. With each instance of power, someone suffers macabre consequences, recognizes limits yet attempts to transform energy. Someone slow dances with transgression or adopts subversive tendencies to disrobe real vs. imagined oppressions aspiring to lock down the gullible. Someone categorizes behavior as either pure or taboo – only to follow in accordance or shun the attitude just stereotyped. Someone seeks to transcend imposed boundaries, choosing the margin over status quo.

Power is always, as we would say, a power potential and not an unchangeable, measurable, and reliable entity like force or strength. While strength is the natural quality of an individual seen in isolation, power springs up between [wo]men when they act together and vanishes the moment they disperse. Because of this peculiarity, which power shares with all potentialities that can only be actualized but never fully materialized, power is to an astonishing degree independent of material factors, either of numbers or means. [3]

No theory or movement comes remotely close to justifying this shrewd narrative; power thrives beyond codes and structures and does not easily afford comprehension. Power does what it wants; those interested in its essence must confront the painful task of taming both anarchy and themselves. Good luck with that.

Jacquelyn Davis

--

[1] Judith Butler, Gender Trouble: Feminism and the Subversion of Identity (London, UK : Routledge, 1999), xiv.
[2] Refer to Tompkin's Fuck & Cunt paintings in parallel to Dahlberg's Utøya Island memorial-as-wound.
[3] Hannah Arendt, The Human Condition (Chicago, IL: The University of Chicago Press, 1958), 200.

Svenska: 

And you may tell yourself
This is not my beautiful house!
And you may tell yourself
This is not my beautiful wife!
– “Once in a Lifetime”, Talking Heads

Du må finna dig i något slags absurt drama – att uppfylla rollen som student, arbetare, förälder eller älskare. En specifik nyans av rouge, klackhöjd, byxor eller kjolar föder en bekräftelse för en imposant eller eftersökt ställning. Konflikten mellan det transparenta och det obskyra accentuerar än mer hotet och dess respektive mening. Kön kvarstår att vara reglerat och dikterat; och med minsta ändring av dessa, blir en ny grupp människor föremål för granskning av hur deras kroppar ser ut och blir sedda. Från samtalsterapi till badrumslagar till HBTQ-diskriminering, är tortyr och till och med död konsekvenser av denna likriktade matris.

Där finns den som väntar på lagen, sitter framför lagens dörr, tillskriver en viss kraft för den som väntar på den. Förväntningen på en myndig upptäckt av mening är medlet med vilket auktoritet är tillskrivet och invigt: förväntningen frambesvärjar sitt objekt […] en förväntan som till slut själv skapar, fenomenet som det förutser. [1]

För självförverkligandets skull, måste denna frammaning och dess band till alla förutfattade utlopp förnekas. Avvisande leder till uppror mot patriarkatet genom konst–t.ex. Ana Mendietas Rape Scene (1973) eller Vanessa Place’s Twitterkonto.

Historiska nyckelkonstnärer hemsöker de som nu vågar förverkliga sin egen väg. Låt oss spela ett spel där inflytande blir grumligt, tiden blandad, ansikten suddiga—vari nyligen tända stjärnor är mer som partiklar, eller i motsats: supermassiva svarta hål. Judy Chicagos Dinner Party (1979) torde nu inkludera ett kuvert för Mette Björnberg (och andra kvinnor) vars verk tillkommit efter Chicagos triangulära porslinsinstallation. I ljuset av det som mirakulöst tillika tragiskt rullas upp, erbjuder Björnberg en möjlighet att överväga hennes brutna måltid. Varje penseldrag och genomborrande snitt föreslår en öppning till ett mer drömliknande tillstånd, där ingen förföljer och ingenting bestraffas. Samtida konstnärer som Betty Tompkins och Jonas Dahlberg är medvetna om brytningens farliga lockelse; deras verk löper en risk att antingen censureras eller inte realiseras på grund av det – alternativt raderas från den kollektiva blicken i en byråkratisk svepning. Samtidigt glider provokationen av denna sårbara gest längs med ett tveksamt spektrum. Den italienske konstnären Lucio Fontana skapade slitna, söndriga och punkterade dukar som rikligt flörtar med förstörelse; men som trots allt tål en granskning av verken.

David Lynch-aktig i sin utformning, uppvisar Björnberg ett övermått av pajformade brännpunkter – lummiga sirener duckar för lögner och dubbeltydighet. Som om det inte finns någonstans att gömma sig. Men FBI-agenten Dale Cooper skulle varken fly eller söka råda bot på komplexiteten i Björnbergs mystik. Konstnärens verk skulle kunna vara den inbäddade fonden i en film av John Waters; vi ser “Divine” gå in ett kitschigt skjul efter att ha strövat omkring på bakgatorna som bländande dragqueen. En blodad tand leder till ännu en egenhet. Porrfilmsregissören Bruce LaBruce hade kanske hade valt Björnbergs festliga utstyrsel eller överdimensionerade glaspärlor för att ytterligare förstärka något husligt scenario före eller efter ett våldsamt homoerotiskt klimax. Varje tolkning kränger mellan lustigt och nyckfullt – ett spekulum av hennes glätta estetik.

Vad psyket vill och behöver kan vara kontraproduktivt i relation till vad makt efterlängtar; dessa två världar befinner sig i ett flöde. Vid varje maktinstans lider någon makabra konsekvenser, och begränsningar tillskrivs samtidigt som försök görs att transformera energi. Någon dansar långsamt med överträdelser eller antar subversiva tendenser för att blottlägga äkta jämte inbillade förtryck i syfte att fjättra den godtrogna. Någon kategoriserar beteende som antingen rent eller förlagt med tabu – för att sedan i enlighet följa eller undvika attityden som ter sig stereotyp. Någon försöker överskrida påtvingade gränser, och väljer kanten framför status quo.

Makt är alltid, som vi säger, en maktpotential och inte en ombytlig, mätbar, och tillförlitlig enhet som kraft eller styrka. Även om styrka är den naturliga egenskapen hos en individ som befinner sig i ensamhet, störtar kraft upp mellan [kvinn]folk när de agerar tillsammans och förgås i samma stund som de skingras. Till följd av denna säregenhet, som makt delar med alla potentialer som kan förverkligas men aldrig riktigt materialiseras, är makt till en häpnadsväckande grad självständigt från materiella faktorer, må det vara till antalet eller till syftet. [3]

Ingen teori eller strömning kommer ens nära att rättfärdiga detta skarpsinniga narrativ; makt frodas bortom koder och strukturer och förståelsen är inte lättköpt. Makt gör som den vill; de som är intresserade av dess väsen måste möta den svåra uppgiften att tämja både anarki och sig själva. Lycka till med det.

– Jacquelyn Davis

Översättning: Marcel Engdahl

--

[1] Judith Butler, Gender Trouble: Feminism and the Subversion of Identity (London, UK: Routledge, 1999), xiv.
[2] Se Tompkins Fuck & Cunt-verk bredvid Dahlberg’s Utøya-minnesmärke.
[3] Hannah Arendt, The Human Condition (Chicago, IL: The University of Chicago Press, 1958), 200.

Upcoming Exhibition

Contact

email

info@gallerimagnuskarlsson.com

phone

+46 8 660 43 53

address

Fredsgatan 12 • S-111 52 Stockholm, Sweden

instagram

Follow us on Instagram

gallery hours

Tuesday–Friday 12.00–5.00 pm
Saturday 12.00–4.00 pm
Sunday–Monday Closed

hellvi kännungs

hellvi.blogspot.com

le manoir

www.lemanoirbanyuls.com