Kent Iwemyr

En kärlekssång till det halvdanna / A Love Song to the Ramshackle

en text av Annika Nordin / A text by Annika Nordin

A Love Song to the Ramshackle.

The heart of Kent Iwemyr’s pictorial world is a Place in Bergslagen. Iron mill country, covering only a few square metric miles. The tilthammer is silent now. And the melting pot is transforming. But the earth still breathes timeless memories and stories. A fizzing, multifarious brew of tradition and opposition.

This is a small Place for big dreams. The people circle around the existential base line. Headstrong, proud, often solitary, slightly chipped and ponderous. But nevertheless on their way, with the dream sail hoisted, albeit slightly askew, at full speed.

The season in the Place hovers between autumn and spring. Rarely summer. And the winters are severe, with deep snow. In the backwaters the houses are empty with sleeping, blind windows, waiting or wondering. At Kottmossen marsh, the serfs have left their mark. The snow has the earth in its thrall. Chattels scattered on the ground. The moose head knows not if it is coming or going. And the cart tracks won’t reveal the secret. But a turquoise ladder rests against the window.

A melancholy strain flows through colour and imagery. The Death of a Painter resounds of Dan Andersson territory and poetry. Footfalls heavy as death. A smeared moon illuminates the last squelchy walk in mud. In The Grave Digger the mood is different. The white branches of the birch trees are lowing like Hill’s deer. But peace has settled over the graveyard. And the guy in the grave is delighted to have a visitor. The shop cashiers have rejected a recital of verse in Poetry for Lost Souls. With his briefcase full of unheard poems the barefoot poet pedals off into the woods. Why listen to the string that broke. With hands cupped to his ears he absorbs the heartening murmur of the pines. From a different place in the Place comes the sound of a haunting, gloomy, tantalising Finnish tango. In this clearing the mother tongue is Finnish. The dancers take their positions and execute a technically elaborate tango. The accordion player with the warm red lips is not blueeyed. With hell-bent and Finnish gutsiness in her heart she lets the bellows cry into the night in Tango Saatana Perkele. And if the artist paints a black grand piano, a Primadonna from La Scala might be drawn to the Place and turn up with an aria. In the cacophony Howling Jansson can be heard on his way home in the twilight. Tired after a day of shouting and throwing nails at those who pass the building site, he ends with a motorcycle screech.

The Rag Doll is a memento of demolition fury and all the building pits of the world. And a stand against misers. Tricked out of their roofwetting party, the workers tie an effigy of their boss to the top of the crane on Saturday night, according to the custom. The vicar sees a hanged man alongside the church steeple on Sunday morning and cancels his sermon. And the miserly boss became legendary. On skinny legs like the famous Giant Spider in art or a black giraffe the crane seems to tiptoe onwards. An even truer story is the one about The Church Stone, which turned one notch every time the church bell chimed for a funeral. Ended its days blasted to bits and killed in a roadworks. A violet ladder leads up to the last tributory toast after the funeral.

One day, summer and harvest even befall the Place. Steaming bodies, itching chaff. Working in the sweat of their brow. The heat subsides towards dusk. Themist steals upon the haystacks in van Gogh yellow. Andman and woman discover that they are naked. Eve tempts The Moonlight Farmer with her garter.

Beyond the Place there are train stations. A space where life is in transition and chance encounters happen. Here, Iwemyr, Klee, Monet and Hill might bump into one another. The railway marks roads in and out, here and there in The Red Tracks. Two turquoise ladders stand straight upright for travel in other directions. And on The Arrival of the Normandy Express there is steaming and stamping in the fold. The railroad brings together Three Ladies. The Hill-inspired women float in mid-air, trailing their long skirts, and crash into the foreign naturist. A chance encounter in an existing place. Engelsberg, now a sleepy cultural heritage. But in the quiet of the evening, the ground loses its hold. Events dislodge themselves. Fantasies, mirages and who dreamt about whom can be glimpsed at the edge of visibility.

In the Place, sportsmen, old geezers and outsiders have had to make some room for women and new dreams. Writing the great novel in Published by the Author. And Rose with the large canvases. Perhaps the artist himself is on his way.

Kent Iwemyr mixes artless teenage language enriched by life experience in his oeuvre. A story in pictures of life seen from below and slightly to the side. A love song to the ramshackle. In short, to what is only human.

Annika Nordin

Translation: Gabriella Berggren

Svenska: 

En kärlekssång till det halvdanna.

Navet i Kent Iwemyrs bildvärld är en Plats i Bergslagen. Järnbruksland, till ytan bara några kvadratmil. Stångjärnshammaren har tystnat. Och smältdegeln tar ny form. Men marken andas ännu tidlösa minnen och berättelser. En brusande mångbottnad brygd av tradition och opposition. Det är en liten Plats för stora drömmar. Människorna cirklar runt den existentiella baslinjen. Egensinniga, stolta, ofta ensamma, en aning kantstötta och tyngda. Men fortfarande på väg med drömseglet hissat, om än lite halvdant så för full vind.

Årstiden på Platsen svävar mellan höst och vår. Sällan sommar. Och vintrarna är bistra med riklig snö. I obygder står husen tomma med fönstren sovande, blundande, väntande eller undrande. Kottmossen bär spår av statare. Snön har marken i sitt våld. Ägodelarna står på backen. Älghuvudet vet ej om det är på väg bort eller hem. Och hjulspåren håller på hemligheten. Men en turkos stege är rest mot fönstret. Ett stråk av vemod flyter genom färg och bildvärld. En målares död har klang av Dan Andersson-bygd och poesi. Steg tunga som döden. En smetigmåne lyser upp den klafsiga sista vandringen i leran. I Dödgrävaren är stämningen en annan. De vita björkarnas kronor råmar som Hills hjortar. Men över kyrkogården vilar ett stilla lugn. Och grabben i graven välkomnar förtjust besök.

Butikskassörskorna har nobbat versdeklamationen i Poesi för vilsna själar. Med sin portfölj av olyssnad poesi cyklar barfotapoeten till skogs. Varför lyss till en sträng som brast. Med händerna som hörlurar insuper han barrskogens stärkande brus. Från en annan plats i Platsen kommer toner av sugande, sorgsen, gungande finsk tango. I denna glänta är modersmålet finska. Dansarna står i position och river av tekniskt förfinad tango. Dragspelerskan med röd varm mun är inte blåögd. Med jävlaranamma och finsk sisu i hjärtat låter hon bälgaspelet ljuda genom natten i Tango Saatana Perkele. Och om konstnären målar en svart flygel kan en Primadonna från La Scala känna av Platsens dragning och dimpa ner med en aria. I ljudkakofonin hörs också Vrål-Jansson styra hem i kvällningen. Trött efter dagens gormande och spikkastande på förbipasserande vid bygget, sätter han punkt med ett mc-tjut.

Trasdockan är ett memento om rivningsraseri och all världens byggropar. Och en markör mot snålhet. Snuvade på taklagsfesten surrar jobbarna på lördagsnatten enligt sed en byggherredocka i kranens topp. I höjd med kyrktornet ser prästen på söndagsmorron en hängd människa och det blir mässfall. Och den snåle byggherrn mångomtalad. På smala ben likt konstens berömda Storspindel eller en svart giraff tycks kranen trippa vidare. En ännu sannare historia är den om Kyrksten, som vreds ett snäpp när kyrkklockorna ringde till begravning. Slutade själv söndersprängd och dödad vid ett vägbygge. En lila stege leder upp till gravölets sista skål.

En dag drabbas även Platsen av sommar och slåtter. Ångande kroppar, kliande boss. Arbete i anletets svett. Hettan stillnar mot kvällningen. Dimman kommer smygande mot Van Gogh-gula hövolmar. Och människorna upptäcker att de är nakna. Eva frestar Månskensbonden med strumpebandet.

Bortom Platsen finns järnvägsstationer. Ett mellanrum där livet är i rörelse och oväntade möten äger rum. Här kan Iwemyr, Klee, Monet och Hill stöta ihop. Järnvägsrälsen snitslar vägar ut och in, hit och dit, i De röda spåren. Två turkosa stegar står kapprakt upprätt för andra reseriktningar. Och vid Normandieexpressens ankomst ångas och stampas det i fållan. Genom järnvägen sker mötet i Tre damer. De Hillbesjälade damerna svävar fram på sina släp och krockar med den utländske naturisten. Ett oväntat möte på en faktisk plats. Engelsberg, nu ett sovande kulturarv. Men i kvällens stillhet släpper marken taget. Händelser lösgör sig. Fantasier, hägringar och vem som drömt om vem anas vid gränsen av det synliga.

På Platsen har idrottare, gubbar och särlingar fått maka på sig lite för kvinnor och nya drömmar. Skrivandet av den stora romanen i Eget förlag. Och Rose med de stora målardukarna. Kanske är konstnären själv på väg.

Kent Iwemyr gestaltar med en mix av okonstlat tonårsspråk och mättad livserfarenhet. En bildberättelse om livet sett snett underifrån. En kärlekssång till det halvdanna. Kort sagt det mänskliga.

Annika Nordin

Exhibitions: 

Upcoming Exhibition

Contact

email

info@gallerimagnuskarlsson.com

phone

+46 8 660 43 53

address

Fredsgatan 12 • S-111 52 Stockholm, Sweden

instagram

Follow us on Instagram

gallery hours

Tuesday–Friday 12–5 pm
Saturday 12–4 pm
Or by appointment.

hellvi kännungs

hellvi.blogspot.com

le manoir

www.lemanoirbanyuls.com