Niklas Eneblom

Press Release

Reception Thursday January 11, 5–7 pm
Conversation between Niklas Eneblom and Jeff Olsson at 6 pm

Vernissage torsdag 11 januari, kl. 17–19
Samtal mellan Niklas Eneblom och Jeff Olsson kl. 18

(Scroll down for Swedish text)

We are delighted to present an exhibition with Niklas Eneblom in the Inner Room of the Gallery. Thin Air presents a series of paintings made in the past year. For the exhibition, author and poet Pamela Jaskoviak has written a personal text to the artist.

Niklas, I so like the color of your skies and house facades. A grey tone, but warm. There’s something about that color that gets to me, something kind of American, that turns me soft inside.
I look at your images and questions pop up. The two women outside the goldsmith’s. What is it they are looking at, so focused? The one woman’s fiery red hair against the mauve facade. The balcony. The storefront in the background with its one word: GOLD. Edward Hopper like. And the House in the North. Who lives there? What happens in there in that red light? Late Lady Late. Why is she late, and where is she going? Who is she? (I think I know.) With her brown slacks and those sandals. The balconies again. The house fronts and the windows, the eyes of the buildings. Who more than I am watching the girl in the slacks? The girl with the Levis t-shirt, the fatheaded man in a suit and red tie and the guy in the cowboy hat. These three. Why are they sitting there, together? Ah, now I see. The suit guy is holding onto a barely visible bar. They’re in the subway. Commuters. Day after day. Morning after morning. Love after love. The crashed Mustang. Ouch! The sublime hits me, a sort of inner vertigo. Something whirls in me suddenly stings me lightly as the touch of a feather. It’s a beauty that is not tangible. Just that bewildering little feeling. The smallness of man. The grey tones. U208. I google it. A German submarine during WW2. Death is at the command. But mostly, there is sky. A purplish blue sky with tiny streaks of red. Is it dusk or dawn? Who knows. Total silence prevails. Model building kits. Boy’s room. Thin air. Something materializing from nothing going back to nothing. Snapshots, flashes of memories. They are not my memories yet I feel them in me. Time comes to me. All that has happened and could have happened. All that never happened. All those moments that together form a life. And the air, thin as a whisper.

Hugs Pamela

Niklas Eneblom, b.1964 in Arvika, Sweden, lives and works in Stockholm. Educated at Valand Academy of Fine Arts, Gothenburg, Sweden (1990–1996). Solo exhibitions (selection): Galleri Magnus Karlsson, Stockholm, Sweden (2018, 2013, 2010, 2009, 2006, 2003, 2000, 1997), Arnstedt, Östra Karup, Sweden (2010), Galleri Thomassen, Gothenburg, Sweden (2018, 2009, 2007), Christina Wilson, Copenhagen, Denmark (2008), Konstforum, Norrköping, Sweden (2006), Galleri 54, Gothenburg, Sweden (2000). He is represented in the following collections (selection): The Gothenburg Museum of Art, Sweden, Norrköpings Konstmuseum, Sweden, Västerås Konstmuseum, Sweden, Sammlung Goetz, Germany and privat collections in Sweden, Europe and USA.

--

Vi har glädjen att bjuda in till en utställning med Niklas Eneblom i galleriets inre rum. Thin Air presenterar en serie målningar utförda det senaste året. Till utställningen har författaren Pamela Jaskoviak skrivit en personlig text till konstnären.

Niklas, jag tycker så mycket om färgen på dina himlar och fasader. En grå färg, men varm. Det är något med den färgen som berör mig, något liksom amerikanskt, som gör mig mjuk.
Jag tittar på dina bilder och frågor ploppar upp i mig. De två kvinnorna utanför guldsmedsaffären. Vad är det de tittar på, så koncentrerat? Den ena kvinnans eldröda hår mot den grålila fasaden. Balkongen. Skyltfönstret i bakgrunden med sitt enda ord: GULD. Lite Edward Hopper. Och huset i norr. Vem bor där? Vad händer där inne, i det röda ljuset? Late Lady Late. Varför är hon sen, och vart? Vem är hon? (Jag tror jag vet.) Med sina bruna långbyxor och de där sandalerna. Balkongerna igen. Husfasaderna och fönstren som är husens ögon. Vem mer betraktar kvinnan i de bruna långbyxorna än jag? Flickan med Levi’s-T-shirten, den tjockskallige mannen i kostym och röd slips och han i cowboyhatten med en bok i knät. Dessa tre. Varför sitter de där, tillsammans? Ah, nu ser jag. Kostymmannen håller i en knappt synlig stång. De är på tunnelbanan. Pendlare. Dag efter dag. Morgon efter morgon. Kärlek efter kärlek. Den kraschade mustangen. Aj! Det sublima drabbar mig, ett slags inre yrsel. Något svirrar till i mig, svider till, helt fjäderlätt. Det är en skönhet som inte går att ta på. Bara den där hisnande lilla känslan. Människan och hennes litenhet. Gråtonerna. U208. Jag googlar. En tysk ubåt under andra världskriget. Döden sitter vid spakarna. Men mest är det himmel. En lilablå himmel med röda små stråk. Är det skymning eller gryning? Vem vet. Total tystnad råder. Byggsats. Pojkrum. Tunn luft. Något som materialiseras ur ingenting, och återgår till ingenting. Minnesbilder. Det är inte mina minnen, ändå känner jag dem i mig. Tiden kommer till mig. Allt som hänt och som hade kunnat hända. Allt som aldrig hände. Alla de där ögonblicken som tillsammans bildar ett liv. Och luften, tunn som en viskning.

Kram
Pamela

Niklas Eneblom, f.1964 i Arvika, bor och arbetar i Stockholm. Utbildad på Valands konsthögskola i Göteborg (1990–1996). Separatutställningar i urval: Galleri Magnus Karlsson, Stockholm (2018, 2013, 2010, 2009, 2006, 2003, 2000, 1997), Arnstedt, Östra Karup (2010), Galleri Thomassen, Göteborg (2018, 2009, 2007), Christina Wilson, Köpenhamn, Danmark (2008), Konstforum, Norrköping, (2006), Galleri 54, Göteborg (2000). Han är representerad i samlingarna på bl.a Göteborgs Konstmuseum, Norrköpings Konstmuseum, Västerås Konstmuseum, Sammlung Goetz, Tyskland samt privata samlingar i Sverige, Europa och USA.

Share