Katrineholms konsthall är stolta att få presentera Lisa Jonasson och hennes utställning "En möjlig sommarkänsla", som pågår 5 juni - 15 augusti. Vernissage 5 juni klockan 18.00
Lisa Jonasson, född 1978 i Stockholm, är utbildad vid Kungliga Konsthögskolan. Hon bor i Stockholm och Bjuråker.
Saxen är ett viktigt verktyg, hennes bilder är ofta collage av klippta papperssiluetter, sammanfogade till myllrande världar. I sin begränsning fångar klippta siluetter kroppens ställning, gesten. Lisa Jonassons användning av just detta kroppens gest-språk löper genom både bilder och tredimensionella tablåer och skulpturer.
Våra kroppars uttryck ligger delvis utanför vår kontroll, vi kommunicerar inte bara det vi vill utan något mer, något annat. Det pyser ut! Kroppen uttrycker också det vi inte vet, den går förbi medvetandet. Idén om en yttre och inre värld har följt med mig genom konstnärsskapet, kroppen som skärningspunkt mellan världarna och ibland plats för konflikt mellan dem.
Längst in i konsthallen visas Rotpost. Fyra diabildsprojektorer vars runda magasin matar fram bild på bild. Mellan diabildsramarnas glas finns små collage av naturfragment och klippt papper. I Rotpost möter vi naturen uppförstorad i all sin detaljrikedom. Frön blir ögon, lav kropp. Ett slags ur-figurer frammanade ur växternas fibrer och nerver.
Jag har tittat nära på det som är i naturen, torra löv, mossa, frön, strån och lav, och jobbat vidare från det jag anat där. Allt ser ut som något, en gestalt ofta, eller ett ansikte. Jag har två konkurrerande viljor, att vara konkret och tydlig å ena sidan, å andra sidan detaljernas intagande dragningskraft. I Rotpost har jag klippt pyttesmå figurer och sammanfogat med naturfragment på diabildsramens glasyta, men mina klipp blir grova när de projiceras. Mitt lättaste saxhandlag är klumpigt jämfört med naturens inifrånbyggda strukturer. Utställningen En möjlig sommarkänsla är sprungen ur den kontrasten.
För En möjlig sommarkänsla har Lisa Jonasson gjort en serie små scener på snurrande skivor. Besökarna möten skuggvärlden först, men får även möta det som är bakom duken. Skuggans svartvita värld förenklar och skapar helhet, bakom projektionsytan är det stökigare och mer svåröverblickbart. En och annan kommer nog att tänka på Platons grottliknelse. De snurrande scenernas aktörer är klippta siluetter och känns igen från Jonassons collagebilder. Tillsammans bildar scenerna en improviserad helhet.
Scenernas ändlösa snurrande liknar diabildsprojektorernas, det är samma cirkulära berättande. I ord skulle det kunna skrivas ”och sen så och sen så och sen...”. Ett berättande utan självmedvetande och kanske utan närminne, utan sammanbindande kognitiva resurser. Att berätta är en konst, men det är också ingen konst alls. Det är att börja en rörelse och att fortsätta den, att följa rörelsen som uppstått. Scenerna är utvecklade som i en cirklande lek, jag hoppas att betraktaren vill ta vid med sina associationer. Det är i betraktaren berättelsen sätts samman.
-----------
When: Wednesday, June 4 at 11.00
Where: Katrineholms konsthall
Attending: Lisa Jonasson, artist and Gustav Person from Katrineholms konsthall
Katrineholms konsthall is proud to present Lisa Jonasson and her exhibition "A possible summer feeling", which runs June 5 - August 15.
Vernissage June 5 at 18.00
Lisa Jonasson, born in 1978 in Stockholm, is educated at the Royal Institute of Art. She lives in Stockholm and Bjuråker.
Scissors are an important tool, her images are often collages of cut paper silhouettes, merged into teeming worlds. In their limitation, cut silhouettes capture the body's position, the gesture. Lisa Jonasson's use of this language of body gesture runs through both paintings and three-dimensional tableaux and sculptures.
The expression of our bodies is partly beyond our control, we communicate not only what we want but something more, something else. It fizzles out! The body also expresses what we don't know, it goes beyond consciousness. The idea of an outer and inner world has followed me through my work as an artist, the body as an intersection between worlds and sometimes a place of conflict between them.
At the far end of the art gallery is Rotpost. Four slide projectors whose round magazines feed out image after image. Between the glass of the slide frames are small collages of nature fragments and cut paper. In Rotpost we encounter nature magnified in all its detail. Seeds become eyes, lichen bodies. A kind of primordial figure conjured up from the fibers and nerves of plants.
I have looked closely at what is in nature, dry leaves, moss, seeds, straw and lichen, and worked on from what I sensed there. Everything looks like something, often a figure, or a face. I have two competing desires, to be concrete and clear on the one hand, and on the other hand, the captivating appeal of details. In Rotpost, I have cut tiny figures and merged them with fragments of nature on the glass surface of the slide frame, but my cuts become coarse when projected. My lightest pair of scissors is clumsy compared to nature's internally built structures. The exhibition A Possible Summer Feeling is born out of that contrast.
For A Possible Summer Feeling, Lisa Jonasson has created a series of small scenes on spinning disks. Visitors encounter the shadow world first, but also get to meet what is behind the screen. The black and white world of the shadow simplifies and creates wholeness, while behind the projection surface it is messier and more difficult to see. Some will probably think of Plato's cave parable. The actors in the spinning scenes are cut silhouettes and are recognizable from Jonasson's collage images. Together, the scenes form an improvised whole.
The endless spinning of the scenes is similar to that of slide projectors, it is the same circular narrative. In words it could be written “and then so and then so and then...” A narrative without self-consciousness and perhaps without short-term memory, without connecting cognitive resources. Storytelling is an art, but it is also no art at all. It is to begin a movement and to continue it, to follow the movement that has been created. The scenes are developed as in a circular game, I hope that the viewer will want to join in with their associations. It is in the viewer that the story is put together.
(Translated with DeepL.com)
