From Press Release:
I once saw a dancer repeat the same movement over and over again. She began with a small tilt of the wrist. Then again. Then she added something — a turn of the head, a shift of weight. With each repetition, the sequence grew. It was beautiful in its simplicity, but also unsettling. What began as gesture became pattern. What felt spontaneous turned mechanical. It struck me that this was how a program is written — one line added to the next, not for expression but for execution. A dance, yes — but one that resembled code more than joy.
That image stayed with me. Because, in many ways, this is how we live now. One habit at a time, one tap, one like, one transaction. The choreography of contemporary life is built from invisible instructions, patterns we don’t recall learning but somehow perform. We call it freedom, but we move in rhythm with forces we do not control. Capital, media, design — they set the tempo. We respond. Our lives become a kind of dance: learned, automatic, optimized, repetitive.
DANCEDANCEDANCE is an exhibition about that choreography. In each painting, an object — a bouquet of flowers, a bottle, a sculpture — is covered with the word DANCE, repeated obsessively. It wraps every surface like a skin, like code, like ideology. The object doesn’t ask to be admired. It asks you to join in. The repetition isn’t decorative — it’s directive. It whispers: this is what we do now. We dance to stay included. We dance to stay visible.
And the objects are beautiful — lush, radiant, seductive. This is the trap. The aesthetics of control are soft, not harsh. We are not forced into the dance. We are invited, rewarded, and adorned for it. We learn to enjoy the rhythm even as it empties us out. The flowers bloom for no one. The medicine bottles glow. Everything is lit just right. The word DANCE pulses beneath the surface like a nervous system.
To dance with a government is not like dancing with a partner — it is like dancing with a bureaucracy. The movements are predetermined. You are watched, recorded, evaluated, but never truly seen. There is no spontaneity, only performance. Every step must follow protocol. Every gesture must be legible. It is a dance that creates distance— a choreography that separates the dancer from the audience, the citizen from the institution. You perform, but you do not connect. And yet you must keep moving, because stopping means falling out of sync with the system. The rhythm is alien, but you learn it to survive.
But, there is another kind of dance. The one that erupts when someone plays music in the street and strangers begin to move. The kind that has no stage, no choreography, no audience. A dance that belongs to no one and invites everyone. This kind of dance cannot be planned. It is not productive. It cannot be sold. And because of that, it is powerful. It is feared. Systems of control prefer order, repetition, permission. They fear the dance that doesn’t follow steps — the one that breaks formation, that spills into public space, that doesn’t ask for approval. Like a teapot that suddenly bursts into song and dance — useless, joyful, completely out of sync, and impossible not to love.
This exhibition is not an answer. It is a mirror. It shows us the choreography we perform every day and asks whether we might choose a different step.
/ Thomas Broomé
More information:
--
Jag såg en gång en dansare upprepa samma rörelse om och om igen. Hon började med en liten vridning av handleden. Sedan igen. Sedan lade hon till något – en vridning av huvudet, en viktförflyttning. För varje repetition växte sekvensen. Det var vackert i sin enkelhet, men också oroande. Det som började som en gest blev ett mönster. Det som kändes spontant blev mekaniskt. Det slog mig att det var så här ett program skrivs – en rad läggs till nästa, inte för uttryck utan för utförande. En dans, ja – men en som liknade kod mer än glädje.
Den bilden stannade kvar hos mig. För på många sätt är det så vi lever nu. En vana i taget, ett tryck, en gilla-markering, en transaktion. Koreografin i det moderna livet bygger på osynliga instruktioner, mönster som vi inte minns att vi lärt oss men som vi på något sätt utför. Vi kallar det frihet, men vi rör oss i takt med krafter som vi inte kontrollerar. Kapital, media, design – de sätter takten. Vi svarar. Våra liv blir en sorts dans: inlärd, automatisk, optimerad, repetitiv.
DANCEDANCEDANCE är en utställning om just den koreografin. I varje målning är ett objekt – en bukett blommor, en flaska, en skulptur – täckt av ordet DANCE, upprepat på ett obsessivt sätt. Det omsluter varje yta som ett skinn, som en kod, som en ideologi. Objektet ber inte om att bli beundrat. Det ber dig att delta. Upprepningen är inte dekorativ – den är direktiv. Den viskar: det här är vad vi gör nu. Vi dansar för att vara delaktiga. Vi dansar för att vara synliga.
Och objekten är vackra – frodiga, strålande, förföriska. Det är fällan. Estetiken i kontrollen är mjuk, inte hård. Vi tvingas inte att dansa. Vi blir inbjudna, belönade och prydda för det. Vi lär oss att njuta av rytmen även om den tömmer oss. Blommorna blommar för ingen. Medicinflaskorna lyser. Allt är perfekt upplyst. Ordet DANCE pulserar under ytan som ett nervsystem.
Att dansa med en regering är inte som att dansa med en partner – det är som att dansa med en byråkrati. Rörelserna är förutbestämda. Du blir observerad, inspelad, utvärderad, men aldrig riktigt sedd. Det finns ingen spontanitet, bara uppträdande. Varje steg måste följa protokollet. Varje gest måste vara tydlig. Det är en dans som skapar distans – en koreografi som skiljer dansaren från publiken, medborgaren från institutionen. Du uppträder, men du får ingen kontakt. Och ändå måste du fortsätta röra dig, för att stanna innebär att du hamnar ur synk med systemet. Rytmen är främmande, men du lär dig den för att överleva.
Men det finns en annan sorts dans. Den som bryter ut när någon spelar musik på gatan och främlingar börjar röra sig. Den sortens dans som inte har någon scen, ingen koreografi, ingen publik. En dans som inte tillhör någon och som bjuder in alla. Denna sorts dans kan inte planeras. Den är inte produktiv. Den kan inte säljas. Och därför är den kraftfull. Den är fruktad. Kontrollsystem föredrar ordning, repetition, tillstånd. De fruktar dansen som inte följer stegen – den som bryter formationen, som sprider sig i det offentliga rummet, som inte ber om godkännande. Som en tekanna som plötsligt bryter ut i sång och dans – meningslös, glädjefylld, helt ur synk och omöjlig att inte älska.
Denna utställning är inte ett svar. Den är en spegel. Den visar oss den koreografi vi utför varje dag och frågar om vi kanske skulle kunna välja ett annat steg.
/ Thomas Broomé
(översatt med deepL.se)
Mer information:
