Filmen växer fram ur en pågående undersökning av hur vi kan förhålla oss till planeten som en närvarande aktör snarare än ett avlägset objekt. Under pandemin utbildade sig Petra Lindholm till hypnosterapeut och började använda hypnos som ett verktyg för dialog – både med individer och, genom dem, med jorden själv. I en serie sessioner bjöds deltagare in att gå in i ett mottagligt tillstånd och utforska om planeten hade något att uttrycka. Fragment av ord, bilder och intryck från dessa möten utgör grunden för verket.
Ljudspåret, komponerat av konstnären, är en bärande del av verket. Genom hela filmen är frekvenser spelade på stämgafflar invävda i ljudbilden och skapar subtila resonanser som samverkar med både bilderna och betraktaren. Musiken och ljudet är inte ett ackompanjemang utan ett likvärdigt lager som utvecklats parallellt med bildarbetet. Tillsammans skapar de ett rum som mindre handlar om att berätta en historia och mer om att uppmärksamma en närvaro.
I centrum finns en enkel utgångspunkt: att det inom varje människa finns en konstant – hel, ljus och motståndskraftig – och att förbindelsen till denna närvaro är möjlig även i tider av instabilitet. Verket erbjuder ingen lösning; det erbjuder en punkt att återvända till.
Mer infromation:
This film emerges from an ongoing investigation into how we relate to the planet as a sentient presence rather than a distant object. During the pandemic, Petra Lindholm trained as a hypnotherapist and began to work with hypnosis as a tool for dialogue — both with individuals and, through them, with the Earth itself. In a series of sessions, participants were invited to enter a receptive state and explore whether the planet had anything to express. Fragments of language, images and impressions collected from these encounters became the foundation for the work.
The soundscape, composed by the artist, is an integral part of the work. Throughout the film, frequencies played on tuning forks are woven into the audio, creating subtle resonances that interact with both the images and the viewer. Music and sound are not an accompaniment but an equal layer, developed in parallel with the moving image. Together they form a space that is less about narration and more about presence.
At its centre is a simple proposition: that within each individual there is a constant — intact, luminous, resistant to disruption — and that maintaining a connection to this presence is possible even in times of instability. The work does not offer resolution; it offers a point of return.
More information: