Perrotin New York is pleased to present Antechamber, an exhibition by Swedish artist Jens Fänge that features labyrinthine architectural settings populated by people, animals, and mannequins. In the artist’s distorted interiors, walls collapse into one another, objects float in space, and recurring motifs shift meaning depending on their context. Across more than twenty new paintings, each work functions like a visual experiment, generating paradoxes rather than answers.
Fänge grounds viewers in familiar interiors that quickly dissolve into abstraction, feeling more like fragmented memories rather than solid spaces. Diagonal lines and blurred boundaries between figure and ground create unstable compositions that feel on the verge of collapsing, evoking fragility. The artist’s protagonists shift between being controlled by their surroundings and asserting control over them.
The depth on Fänge’s compositions is heightened by a complex layering process. Each work begins with a flat background, which the artist builds upon with materials including oil, vinyl, linen, and burlap. Appearing flat from a distance, there is a physical depth between the background and figures that evokes a relief or carving.
Throughout the exhibition, paintings lead into one another like scenes in a film or play. Doors and windows become portals or passageways, recalling the way dreams and memories distort reality. In Kammerspiel, a masked figure is split in half along the frame of a doorway, surrounded by disjointed elements—a chair silhouette, a bat, a floating mask—arranged like cutouts. The German title translates to “chamber play,” referring to a genre of theater drama that is characterized by intimate settings and an intense focus on character psychology.
The exhibition’s titular work, Antechamber, depicts a disembodied horse in motion, framed by an archway, alongside a contemplative portrait gazing into the distance. Defined as a small room leading into another, Fänge’s antechamber becomes an entryway into the psyche. The work draws inspiration from Nathanael West’s surrealist novels The Day of the Locust and The Dream Life of Balso Snell, the former a satire of the dark underbelly of Hollywood during the Great Depression and the latter an absurd journey of a poet searching for meaning in what ends as a dream within a dream. Fänge employs West’s nonlinear plot structures to create compositions that resemble a mind at work—analyzing, fragmenting, and reassembling.
A related work, titled Locust, is encased in a hand painted frame that extends the image into three-dimensional space. The locust is deeply rooted in biblical and agricultural contexts, often a symbol of destruction, divine judgement, or renewal. This spiritual lens is found in other works in the exhibition—such as Exteriors, Sister Feelings Call, or The Sundays—where halos illuminate figures, suggesting moments of mystical or subconscious realization.
Fänge is interested in the dichotomies found in fairytales, memory, religion, and history. In The Improvisatore (Hans Christian Andersen), an image of the Danish author appears as a central figure. Known for fairytales that blend fantasy with poignant moral lessons, Andersen’s 1835 autobiographical novel The Improvisatore focuses on themes of love, loss, and self-discovery. Another work, titled Lisboa, is inspired by allegorical maps that depict human or animal forms, transforming accurate geography into symbolic narratives. The figures in the center of Fänge’s painting are arranged in the form of an 1877 map of Portugal and Spain. Similar to Andersen’s fairytales, these maps translate emotional experience into visual journeys.
Fänge’s exhibition Antechamber reflects a natural human desire to make sense of reality, especially in an age of information overload. As children, we assume that adults possess certainty and understanding, yet this belief fades over time. Fairytales, dreams, and religion offer ways to interpret what often feels nonsensical. However, Fänge suggests that meaning may lie in ambiguity, proposing a space where uncertainty becomes a form of resolution.
More information:
--
Perrotin New York har glädjen att presentera Antechamber, en utställning av den svenske konstnären Jens Fänge som visar labyrintiska arkitektoniska miljöer befolkade av människor, djur och skyltdockor. I konstnärens förvrängda interiörer faller väggar samman, föremål svävar i rymden och återkommande motiv skiftar i betydelse beroende på sammanhanget. I de över tjugo nya målningarna fungerar varje verk som ett visuellt experiment som skapar paradoxer snarare än svar.
Fänge förankrar betraktaren i välbekanta interiörer som snabbt upplöses i abstraktion och känns mer som fragmenterade minnen än som fasta rum. Diagonala linjer och suddiga gränser mellan figur och bakgrund skapar instabila kompositioner som känns på gränsen till att kollapsa och väcker en känsla av bräcklighet. Konstnärens huvudpersoner växlar mellan att styras av sin omgivning och att utöva kontroll över den.
Djupet i Fänges kompositioner förstärks genom ett komplext lagerpåläggningsförfarande. Varje verk inleds med en plan bakgrund, som konstnären bygger vidare på med material som olja, vinyl, linne och säckväv. Även om verken ser plana ut på avstånd finns det ett fysiskt djup mellan bakgrunden och figurerna som påminner om ett relief eller en snidning.
Genom hela utställningen övergår målningarna i varandra som scener i en film eller pjäs. Dörrar och fönster blir portaler eller gångar, vilket påminner om hur drömmar och minnen förvränger verkligheten. I Kammerspiel är en maskerad figur delad på mitten längs dörrkarmen, omgiven av osammanhängande element – en stolsilhuett, en fladdermus, en svävande mask – arrangerade som utklipp. Den tyska titeln översätts till ”kammarspel” och syftar på en teatergenre som kännetecknas av intima miljöer och ett intensivt fokus på karaktärernas psykologi.
Utställningens titelverk, Antechamber, föreställer en kroppslig häst i rörelse, inramad av en valvöppning, bredvid ett kontemplativt porträtt som blickar ut i fjärran. Fänges förrum, som definieras som ett litet rum som leder in i ett annat, blir en ingång till psyket. Verket hämtar inspiration från Nathanael Wests surrealistiska romaner The Day of the Locust och The Dream Life of Balso Snell, där den förstnämnda är en satir över Hollywoods mörka baksida under den stora depressionen och den senare en absurd resa för en poet som söker mening i vad som slutar som en dröm inom en dröm. Fänge använder Wests icke-linjära handlingsstrukturer för att skapa kompositioner som liknar ett sinne i arbete – som analyserar, fragmenterar och sätter ihop igen.
Ett relaterat verk, med titeln Locust, är inramat i en handmålad ram som utvidgar bilden till ett tredimensionellt rum. Gräshoppan är djupt rotad i bibliska och jordbruksmässiga sammanhang, ofta en symbol för förstörelse, gudomlig dom eller förnyelse. Denna andliga lins återfinns i andra verk i utställningen – såsom Exteriors, Sister Feelings Call eller The Sundays – där glorior belyser figurer, vilket antyder ögonblick av mystisk eller undermedveten insikt.
Fänge intresserar sig för de motsättningar som återfinns i sagor, minnen, religion och historia. I ”The Improvisatore” (Hans Christian Andersen) framträder en avbildning av den danske författaren som en centralfigur. Andersen, känd för sina sagor som förenar fantasi med gripande moraliska lärdomar, fokuserar i sin självbiografiska roman *The Improvisatore* från 1835 på teman som kärlek, förlust och självupptäckt. Ett annat verk, med titeln Lisboa, är inspirerat av allegoriska kartor som avbildar mänskliga eller djuriska former och omvandlar exakt geografi till symboliska berättelser. Figurerna i mitten av Fänges målning är arrangerade i form av en karta över Portugal och Spanien från 1877. I likhet med Andersens sagor översätter dessa kartor emotionella upplevelser till visuella resor.
Fänges utställning Antechamber speglar en naturlig mänsklig önskan att förstå verkligheten, särskilt i en tid av informationsöverflöd. Som barn antar vi att vuxna besitter visshet och förståelse, men denna tro bleknar med tiden. Sagor, drömmar och religion erbjuder sätt att tolka det som ofta känns meningslöst. Fänge antyder dock att meningen kan ligga i tvetydigheten och föreslår ett utrymme där osäkerhet blir en form av upplösning.
Mer information:
(translated by DeepL)
