Utställningen Solace – om konsten att finna tröst i det oväntade
På torsdagen invigdes utställningen Solace av Jens Fänge i Hedvig Eleonora kyrka. Många hade kommit för att lyssna till samtalet mellan konstnären och kyrkoherde Sven Milltoft. Det blev ett samtal om konsten att finna tröst i det oväntade. Samtalet började i utställningens titel Solace och Sven Milltoft frågade om valet av namn.
– Det kommer från glasskulpturerna som visas här i kyrkan. Jag har egentligen försökt undvika engelska titlar under senare år, men de här verken gjorde jag i Italien. När de var färdiga och skulle katalogiseras behövde de ett namn. Då blev det Solace. Jag tycker om att det är ett ord som jag själv behövde slå upp och vars innebörd jag inte var helt säker på. Det liknar mitt eget sätt att närma mig konsten, även min egen. Jag vill inte alltid veta på förhand vad någonting betyder. Det får gärna finnas en osäkerhet som väcker nyfikenhet och lockar till att undersöka vidare.
Vad betyder tröst för dig i förhållande till de här verken?
– Glasskulpturerna föreställer vattenpipor. När jag tänkte på titeln Tröst tänkte jag ganska konkret på sådant som tobak eller andra stimulantia, som människor kan använda för att finna lindring eller tröst. Men det går naturligtvis att förstå begreppet i en mycket vidare mening. Jag blev faktiskt lite lurad, på ett väldigt roligt sätt, av Adriano Berengo, som äger glasstudion i Murano. Han frågade om jag ville arbeta med glas, och jag blev omedelbart intresserad. Samtidigt hade jag aldrig tidigare arbetat med materialet och visste egentligen inte hur det skulle gå till. Han föreslog att jag skulle komma dit och se hur de arbetade. När jag väl var på plats berättade han att glasmästaren skulle stå redo redan klockan åtta nästa morgon. Då var det bara att sätta igång.
Varifrån kommer motivet med vattenpiporna?
– Det är ett motiv som har följt mig länge. Jag tror att jag gjorde den första vattenpipan redan 1994. Inspirationen kom från en illustration i Alice i Underlandet, där en larv sitter på en svamp och röker vattenpipa. Jag började med att måla motivet, men blev sedan nyfiken på att göra det som en skulptur. På den tiden hade jag min ateljé i Göteborg, alldeles intill en stor Myrorna-butik. Där hittade jag olika vardagsföremål, som tekannor, parfymflaskor och vaser, som jag satte samman. Det kunde vara en ganska fin Stig Lindberg-pjäs bredvid någon förfärlig ljusstake från Ikea. Jag tyckte om de där stilkrockarna. För mig är konsten någonting som är på allvar, men den är också i hög grad en lek. Det är just i mötet mellan olika föremål, uttryck och associationer som någonting nytt kan uppstå. Glasskulpturerna är förstås mycket mer förfinade i sitt utförande, men grundtanken är densamma. Föremål som egentligen hör hemma i helt olika sammanhang förs samman och får en annan innebörd.
Vattenpiporna väcker också associationer till rökelse, som ju har en särskild betydelse i kyrkans värld, och kan ses som en ordlös bön som stiger uppåt, samtidigt som den är sinnlig och doftar. Det är en association jag själv får när jag ser dina glasskulpturer. Du har ställt ut i många olika sammanhang. Har du tidigare haft en utställning i en kyrka?
– Nej, aldrig. Det här är faktiskt första gången. Jag har bott i Stockholm i ungefär 25 år och alltid tyckt mycket om det här kyrkorummet Hedvig Eleonora. Jag minns första gången jag var här. Jag satt och tittade på pelarna och försökte föreställa mig hur marmorbrottet såg ut där man hade kunnat ta fram de här enorma stenblocken. Tills jag förstod att det var fejk. Det är målat.
Hur har kyrkorummet påverkat arbetet med utställningen?
– Jag tycker om att arbeta med mina verk i olika sammanhang. Ett sådant här fantastiskt rum innebär naturligtvis också vissa begränsningar. Jag kan inte komma hit med en slagborr och hänga upp saker precis var jag vill. I stället får jag förhålla mig till det som redan finns. Kanske går det att flytta ett krucifix och använda en befintlig krok för en målning. Men det där tycker jag är intressant, eftersom det faktiskt påminner om vad jag ofta arbetar med i mina målningar. Det handlar om människans förhållande till sin omgivning, till arkitektur, strukturer och regler. Jag söker ofta någon form av balans mellan att underordna sig ett rum eller en situation och att försöka ta kontroll över den. Det är precis vad som händer här också.
Två av verken i tyg hänger från orgelläktaren. Berätta om Det stora äventyret.
– När jag fick frågan om utställningen tänkte jag omedelbart på en målning som jag gjorde för några år sedan. Den heter Det stora äventyret, eller La Grande Aventura. Ursprunget var en reklambild som jag såg i tunnelbanan, tror jag för ett försäkringsbolag. Den föreställde ett nyfött barn. Det var någonting i den bilden som fångade mitt intresse, och med hjälp av en kollega arbetade jag vidare med motivet. Den ursprungliga målningen var svår att låna in av praktiska skäl. Därför lät jag överföra bilden till en stor textil duk. Sedan har jag arbetat vidare med den, bland annat genom att sy fast små applikationer och garntrådar. Jag ville tillföra någonting som bröt mot den perfekta reproduktionen.
Du har också vävt in personliga föremål i verket, bland annat en ring från din farfar som var disputerade i astronomi. Det ger kanske ytterligare en dimension åt titeln Det stora äventyret?
– Ja, det kan man ju få associationer till. Jag hittade en liten ask under sängen när jag letade efter olika saker. Där fanns min farfars disputationsring, som jag sydde fast i verket. När jag arbetade med sömnaden tänkte jag också på min mamma. Jag är inte särskilt skicklig på att sy, men när jag öppnar mitt syskrin finns där fortfarande nålar och trådar som kommer från henne. På så sätt finns hon också med. Jag hittade dessutom ett litet tygband med initialer som jag tror kom från min farfars syster, som jag knappt hann träffa. Det sydde jag också fast. Det låter kanske lite sentimentalt, men jag har på det sättet vävt in en del personliga minnen och familjehistoria i verket. Fast egentligen var mitt syfte från början att skräpa ner bilden lite.
Hur tänkte du kring placeringen av de stora textila verken?
– Jag försöker att inte tänka ut allting i förväg. Det som är mest konkret här är att jag måste förhålla mig till barockarkitekturen. Jag har avsiktligt valt att inte centrera verken. Jag ville bryta mot symmetrin, kanske av någon sorts ödmjukhet inför rummet. När jag hängde upp det ena verket upptäckte jag till min glädje att en linje i orgelläktarens balustrad mötte horisontlinjen i bilden. Det blev ett sätt för verket att samspela med arkitekturen. Jag vill inte att konsten bara ska ta över rummet. Den får gärna underordna sig lite och bli en del av sammanhanget. Jag blev också väldigt glad när vi provhängde det första verket och såg hur det på något sätt sjönk in i väggen och blev en del av den.
Finns det religiösa undertoner i din konst?
– Det är en fråga som jag själv har funderat mycket på och som jag ibland är ganska svarslös inför. Jag kan ju inte riktigt förneka att sådana undertoner finns. Men det intressanta är att de ibland uppstår utan att jag har planerat det. När jag arbetar med mina målningar gör jag ofta figurer på träpaneler som jag sedan sågar ut med sticksåg. Om jag har lagt mycket tid på att måla ett ansikte vill jag inte riskera att sågen skadar det. Därför brukar jag lämna en liten marginal runt huvudet. Ibland har jag använt min snusdosa för att rita en cirkel runt huvudet, om storleken passar. Och plötsligt blir det ju en gloria! Det var aldrig min avsikt från början. Men jag tycker om när sådant händer, när en betydelse uppstår innan jag själv har tänkt tanken. Det gör mig glad att någonting kommer till mig genom arbetet, snarare än att jag har räknat ut det på förhand.
Här i kyrkan finns också små skulpturer i keramik. Vad föreställer de?
– Det är små stengodsskulpturer som jag gjorde när jag fick möjlighet att arbeta med keramik i Höganäs för något år sedan. Jag fick hjälp att göra en gjutform i gips. Jag trodde att jag hade kommit på ett väldigt smart sätt att tillverka många skulpturer snabbt, men det visade sig vara betydligt svårare än jag hade föreställt mig. Några stycken blev det i alla fall. Motivet föreställer en liten pojke, en putto, som står ovanpå en landsköldpadda. Det uppstod egentligen av en slump när jag kombinerade två små skulpturer som jag redan hade.
Vad betyder mötet mellan pojken och sköldpaddan?
– Jag tycker om att inte riktigt veta vad ett motiv betyder innan jag gör det. Om jag själv blir nyfiken och börjar undra över innebörden håller det mitt intresse vid liv. Jag har funderat på om pojken är någon sorts domptör som försöker kontrollera sköldpaddan. Eller om det i själva verket är tvärtom, att sköldpaddan har en egen vild och fri vilja och att pojken helt enkelt måste följa med. Jag föredrar att inte bestämma vilket. Jag befinner mig någonstans mitt emellan de båda tolkningarna.
Ett av verken har fått en särskild placering nära platsen där människor tänder ljus. Det heter Eva. Berätta om det.
– Det är ett slags porträtt. Förlagan är ett gammalt svartvitt fotografi, förmodligen från 1950- eller 1960-talet, som jag hittade i en tidning eller kalender från de hemlösas verksamhet. Fotografiet föreställde en liten flicka, kanske sju eller åtta år gammal, som var fint uppklädd. Bilden hade lämnats in av en kvinna som senare i livet hade hamnat i hemlöshet och missbruk. Hon ville visa hur hon hade sett ut som barn, innan livet tog en annan riktning. Det var någonting väldigt rörande i det. Flickan hade en sådan värdighet i fotografiet, och jag ville försöka fånga den. Jag målade helt enkelt av henne efter bästa förmåga. Det som särskilt berörde hennes blick. Jag har aldrig riktigt kunnat bestämma mig för vart hon tittar. Ser hon på oss som betraktar bilden? Eller ser hon bakåt, kanske över axeln, trots att huvudet är vänt åt ett annat håll? Det finns någonting i den där blicken, som om hon ser tillbaka på någonting. Det är den känslan jag har försökt fånga i målningen.
I ett annat verk finns en bild som påminner om Jesusbarnet. Varifrån kommer den?
– Jag lånar ganska friskt från andra bilder. Jag brukar faktiskt föredra att säga att jag stjäl, snarare än att tala om eleganta konsthistoriska referenser. Jag har till exempel en bok om flamländskt medeltidsmåleri som jag ibland använder. Om jag behöver måla en hand eller någon annan detalj kan jag hämta inspiration därifrån. I det här verket finns någonting som liknar en liten teckning inne i målningen. Jag tror att motivet föreställer Jesusbarnet. Jag har arbetat med det som om bilden hade ristats in i en metallplåt och sedan färgats in. Det blir nästan som ett avtryck, eller ett minne av en bild. Det är också en del av mitt sätt att arbeta, att låta bilder och motiv röra sig mellan olika sammanhang och få nya betydelser.
Mer information:
www.svenskakyrkan.se
--
The solace exhibition – on the art of finding comfort in the unexpected
On Thursday, the exhibition Solace by Jens Fänge opened at Hedvig Eleonora Church. Many people had come to listen to the conversation between the artist and the vicar, Sven Milltoft. It turned into a discussion about the art of finding solace in the unexpected.
The conversation began with the exhibition’s title, Solace, and Sven Milltoft asked about the choice of name.
‘It comes from the glass sculptures on display here in the church. I’ve actually tried to avoid English titles in recent years, but I created these works in Italy. When they were finished and needed to be catalogued, they needed a name. So it became *Solace*. I like the fact that it’s a word I had to look up myself and whose meaning I wasn’t entirely sure of. It’s similar to my own way of approaching art, including my own. I don’t always want to know in advance what something means. I’m happy for there to be a degree of uncertainty that arouses curiosity and encourages further exploration.
What does ‘comfort’ mean to you in relation to these works?
– The glass sculptures depict water pipes. When I thought of the title ‘Comfort’, I had quite specific things in mind, such as tobacco or other stimulants that people might use to find relief or comfort. But of course, the concept can be understood in a much broader sense. I was actually tricked a bit – in a very amusing way – by Adriano Berengo, who owns the glass studio in Murano. He asked if I’d like to work with glass, and I was immediately interested. At the same time, I’d never worked with the material before and didn’t really know how it would work. He suggested I come along and see how they worked. Once I was there, he told me that the master glassmaker would be ready as early as eight o’clock the next morning. Then it was just a case of getting started.
Where does the hookah motif come from?
– It’s a motif that’s been with me for a long time. I think I made my first hookah as early as 1994. The inspiration came from an illustration in *Alice in Wonderland*, where a caterpillar is sitting on a mushroom smoking a hookah. I started by painting the motif, but then became curious about making it into a sculpture. At the time, I had my studio in Gothenburg, right next to a large Myrorna shop. There I found various everyday objects – such as teapots, perfume bottles and vases – which I put together. It might be a rather fine Stig Lindberg piece next to some dreadful candlestick from Ikea. I liked those clashes of style. For me, art is something to be taken seriously, but it’s also very much a form of play. It’s precisely in the encounter between different objects, expressions and associations that something new can emerge. The glass sculptures are, of course, much more refined in their execution, but the basic idea is the same. Objects that actually belong in completely different contexts are brought together and take on a different meaning.
Hookahs also bring to mind incense, which, of course, holds special significance in the world of the church, and can be seen as a wordless prayer rising upwards, whilst at the same time being sensual and fragrant. That’s the association I personally have when I see your glass sculptures. You’ve exhibited in many different settings. Have you ever held an exhibition in a church before?
– No, never. This is actually the first time. I’ve lived in Stockholm for about 25 years and have always really liked this church, Hedvig Eleonora. I remember the first time I was here. I sat looking at the columns, trying to imagine what the marble quarry must have looked like, where they’d been able to extract these enormous blocks of stone. Until I realised it was fake. It’s painted.
How has the church interior influenced the work on the exhibition?
– I enjoy working with my art in different contexts. A fantastic space like this naturally also imposes certain limitations. I can’t just turn up here with a hammer drill and hang things exactly where I want. Instead, I have to work with what’s already there. Perhaps I can move a crucifix and use an existing hook for a painting. But I find that interesting, as it actually mirrors what I often explore in my paintings. It’s about people’s relationship with their surroundings, with architecture, structures and rules. I often seek a kind of balance between submitting to a space or a situation and trying to take control of it. That’s exactly what’s happening here too.
Two of the fabric works hang from the organ gallery. Tell us about *The Great Adventure*.
– When I was asked about the exhibition, I immediately thought of a painting I did a few years ago. It’s called *The Great Adventure*, or *La Grande Aventura*. It originated from an advert I saw on the Underground – I think it was for an insurance company. It depicted a newborn baby. There was something about that image that caught my interest, and with the help of a colleague, I developed the motif further. The original painting was difficult to borrow for practical reasons. So I had the image transferred onto a large textile canvas. Since then, I’ve continued to work on it, including by sewing on small appliqués and strands of yarn. I wanted to add something that would break with the perfect reproduction.
You’ve also woven personal items into the piece, including a ring that belonged to your grandfather, who held a doctorate in astronomy. Perhaps that adds another dimension to the title *The Great Adventure*?
– Yes, one might make that connection. I found a small box under the bed whilst I was looking for various things. Inside was my grandfather’s doctoral ring, which I sewed into the piece. Whilst I was doing the sewing, I was also thinking of my mum. I’m not particularly good at sewing, but when I open my sewing box, there are still needles and threads in there that belonged to her. In that way, she’s part of it too. I also found a small piece of fabric with initials on it, which I think came from my grandfather’s sister – whom I barely had time to meet. I sewed that on as well. It might sound a bit sentimental, but in this way I’ve woven some personal memories and family history into the piece. Although, actually, my aim from the start was just to clutter up the image a bit.
How did you approach the placement of the large textile works?
– I try not to plan everything in advance. The most concrete consideration here is that I have to relate to the Baroque architecture. I have deliberately chosen not to centre the works. I wanted to break with symmetry, perhaps out of a sense of humility towards the space. When I hung up one of the works, I was delighted to discover that a line in the organ gallery’s balustrade aligned with the horizon line in the picture. It became a way for the work to interact with the architecture. I don’t want the art to simply take over the room. It’s fine for it to take a back seat a little and become part of the context. I was also very pleased when we test-hung the first piece and saw how it somehow sank into the wall and became part of it.
Are there religious undertones in your art?
– It’s a question I’ve given a lot of thought to myself, and one to which I’m sometimes quite at a loss to answer. I can’t really deny that such undertones exist. But the interesting thing is that they sometimes emerge without me having planned them. When I work on my paintings, I often draw figures on wooden panels, which I then cut out with a jigsaw. If I’ve spent a lot of time painting a face, I don’t want to risk the jigsaw damaging it. That’s why I usually leave a small margin around the head. Sometimes I’ve used my snuff box to draw a circle around the head, if the size is right. And suddenly it turns into a halo! That was never my intention from the start. But I like it when things like that happen – when a meaning emerges before I’ve even thought of it myself. It makes me happy when something comes to me through the work, rather than me having worked it out in advance.
There are also small ceramic sculptures here in the church. What do they depict?
– They are small stoneware sculptures that I made when I had the opportunity to work with ceramics in Höganäs a few years ago. I was helped to make a plaster mould. I thought I’d come up with a very clever way of producing lots of sculptures quickly, but it turned out to be considerably more difficult than I’d imagined. I managed to make a few of them, though. The motif depicts a little boy, a putto, standing on top of a tortoise. It actually came about by chance when I combined two small sculptures I already had.
What does the encounter between the boy and the tortoise signify?
– I like not really knowing what a motif means before I create it. If I become curious myself and start wondering about its meaning, it keeps my interest alive. I’ve wondered whether the boy is some sort of tamer trying to control the tortoise. Or whether, in fact, it’s the other way round – that the tortoise has a wild and free will of its own and the boy simply has to go along with it. I prefer not to decide which it is. I find myself somewhere in between the two interpretations.
One of the works has been given a special spot near where people light candles. It’s called Eva. Tell us about it.
– It’s a sort of portrait. The original is an old black-and-white photograph, probably from the 1950s or 1960s, which I found in a magazine or calendar published by a charity for the homeless. The photograph showed a little girl, perhaps seven or eight years old, who was smartly dressed. The picture had been submitted by a woman who, later in life, had become homeless and struggled with addiction. She wanted to show what she had looked like as a child, before her life took a different turn. There was something deeply moving about it. The girl had such dignity in the photograph, and I wanted to try to capture that. I simply painted her to the best of my ability. What particularly moved me was her gaze. I’ve never really been able to decide where she’s looking. Is she looking at us, the viewers of the picture? Or is she looking back, perhaps over her shoulder, even though her head is turned in another direction? There’s something in that gaze, as if she’s looking back at something. That’s the feeling I’ve tried to capture in the painting.
In another work, there is an image reminiscent of the infant Jesus. Where does it come from?
– I borrow quite freely from other images. In fact, I usually prefer to say that I steal, rather than talk about elegant art-historical references. For example, I have a book on Flemish medieval painting that I sometimes use. If I need to paint a hand or some other detail, I can draw inspiration from it. In this work, there is something resembling a small drawing within the painting. I believe the motif depicts the infant Jesus. I’ve worked on it as if the image had been etched into a sheet of metal and then coloured in. It almost becomes like an imprint, or a memory of an image. It’s also part of my way of working – allowing images and motifs to move between different contexts and take on new meanings.
(Translated by DeepL)
More information:
www.svenskakyrkan.se
