Susanne Johansson

Press Release

(Scroll down for Swedish)

We are pleased to present Susanne Johansson’s seventh solo exhibition in the gallery In A Room Within Susanne Johansson presents new paintings with two parallel themes: nature and portrait.

The nature is depicted in an organic, fragmentary form of painting in which the recognizable meets the improvised. The subjects are taken from a nearby surrounding but are aiming inwards, towards a room within.

In a series of portraits Johansson approaches ancient sculptures in a muted, reduced tonality. These immortalized faces in stone are given new life, light and presence, through painting. Time and distance is condensed to a mutual and compelling present.

A Room Within deals with thoughts and feelings of loss, grief, a sense of belonging, absence and fear, but also the possibility of hope. In her paintings Johansson finds an expression that contains multiple and sometimes contradictory interpretations.

There is a someone by the window
looking inwards
The shadows of the trees
a framework around the house
the roof weighed down by
a tender light
a surrounding green splendor
and the quick shifting
of darkness and light
She is bearing that house
with the strength of her thoughts
with her eyes
and her distressed hands
Outside time is calling at the gate
and growing like leaves of grass on the road

A room within time
a room within the room which is time
outside words and flakes of fire
are continuosly swirling down.

(From the notebook of Susanne Johansson)

--

Vi har glädjen att presentera Susanne Johanssons sjunde separatutställning på galleriet; Ett rum inuti. I Susanne Johanssons nya målningar kan man följa två parallella spår: landskapet och människan.

Naturen som skildras närmar sig ett organiskt, fragmentariskt måleri där det igenkännbara möter det förutsättningslöst improviserade. Motiven är hämtade från en nära omgivning, men vänder sig inåt mot en inre rumslighet.

I en serie porträtt har Johansson med en mer reducerad färgskala närmat sig antika skulpturer. Dessa ansikten förevigade i sten får genom måleriet nytt liv, ljus och närvaro. Här krymper tid och avstånd till ett gemensamt angeläget nu.

Ett rum inuti bearbetar tankar och känslor om förlust, sorg, gemenskap, frånvaro och rädslor, men också ett möjligt hopp. I måleriet finner Johansson ett uttryck som får innehålla motsägelsefulla tolkningar.

Det står en människa vid ett fönster
tittar in i sig själv
trädens skuggor
ramverket runt huset
taket lastat med
ömt ljus
en grön grannlåt
runt om
och kvicka skiftningar
i ljus och mörker
Hon bär det där huset
med tankens kraft
med sina ögon
och sina oroliga händer
ute hänger tiden på låset
och växer som grässtrån på vägen