Mette Björnberg | Till mina flickor / For My Girls

27 April - 1 June 2024
Press Release

Reception Saturday April 27, 12–4 pm

Vernissage lördag 27 april kl. 12–16

 

(Scroll down for Swedish text)

 

We are delighted to announce Mette Björnberg’s seventh solo exhibition at the gallery. The exhibition For My Girls presents sculptures and reliefs in wood, textiles, iron and bronze, made in the last two years.

 

For My Girls

It’s peculiar how the artworks for an exhibition takes shape both mentally and physically. This latest work process has progressed slowly and it has unfolded in just a few rooms, mainly in my studio and on the glass veranda of our house, but also in an old basement space beneath the bank office in Kivik, where a small gym has been set up. Being of advanced age, I go there every week in the hope of staving off death a little longer. On Sundays, I go with a friend. Over the past years, she has only a few times asked me about the progress in the studio. She knows it’s a sensitive topic and she doesn’t want to intrude. During one such rare inquiry, I found myself saying that this exhibition is dedicated to my daughters. I don’t often talk about my work, but sometimes, in a brief exchange like this, it can be clarifying to hear my own thoughts.

 

On Thursdays, I go to the gym alone. When I’m there by myself, I occasionally get ideas for new works. They come as small and light rewards, but then take considerable time to execute. While the practical work in the studio is underway, I enjoy filling my mind with thoughts. For example, I can easily recall my father, the girls’ grandfather. He fell ill and unfortunately passed away a year or so after turning sixty. So, he was around the age I am now. He probably made peace with his fate, but I remember him being worried about me. I had a psychosis a few years earlier, and I think he feared I might fall ill again. Moreover, I was now pursuing a career as an artist. How would I manage? ”I’m sure it will be fine”, I reassured him one evening while turning on the news. That particular evening, there was a segment about careers and future prospects. It turned out that the absolute best combination at that time was to be a man and to educate oneself to become a doctor. The worst-case scenario was being a woman, choosing a career as an artist. Since my father was a doctor and I had just changed path to become an artist, the situation was quite hilarious, and we laughed for a long time. It was liberating for both of us.

 

I belong to the frightened lot. Before school age, I didn’t really perceive myself that way. I mostly sat at home, drawing by the kitchen table, while my mother tinkered with her own crafts beside me. She provided me with pieces of cardboard and paper, and I got new colourful crayons as soon as the old ones ran out. I felt safe and encouraged. It wasn’t until I started school that my existence was shaken, and I was filled with a strong unease that I couldn’t quite put my finger on. School was supposed to be so much fun, but my voice faltered when I tried to speak in the classroom. I withdrew to avoid revealing to others how scared I was. One morning, the teacher handed out a blank sheet of white cardboard and a new box of pastel crayons to each of us, along with an instruction to draw whatever we wanted. I immediately got to work in the same way as I did at home, and soon I had drawn a large princess filling my entire sheet. She had black hair, a crown and a magnificent dress in three tiers. Red lips and rosy cheeks, ball fringe trims and ribbons. I had given her everything. She was absolutely radiant. ”You draw so beautifully”, the girl in the next bench suddenly exclaimed, standing up to get a better look. Soon, more curious classmates came forward wanting to see as well. They did not say much, but I distinctly felt that this language was helpful and empowering to me. And the children around my bench had seen with their own eyes that one should never disregard a wallflower.

 

I work on my art in intervals. A work effort lasts a few years and is followed by a long pause. Restarting the artistic process often feels difficult and somewhat repulsive. Everything that could go wrong and all the hours of work awaiting. The doubts. Will I manage? When the work starts to flow, the safe feeling from the kitchen where I sat and drew beside my mother often returns, and the confidence I managed to muster to give life and form to the princess. It’s as if I find my way to a deep and life-giving extra breath. The unconscious probably guides me, but on the surface, thoughts flow freely as my hands gently shape the material. A piece of wood, a bit of fabric or a string of yarn.

 

More than thirty years have passed since I sat and laughed on the couch with my dear father. He might have died again if he could see how well everything has worked out for me. Richard still by my side, three lovely daughters, a beautiful house and a studio with a stunning view. Established as an artist, but perhaps most importantly for him, a mental state without further concern. Except for still being fearful. Maybe I wouldn’t have been able to convince him regarding my art. Perhaps he would have muttered something about not understanding. But the exhibition, opening here, doesn’t primarily aim to appeal to the since long departed, and the artworks in it are not to appear as questions or answers. It’s a song I want to sing.

 

A love song.

For my girls.

 

–Mette Björnberg

 

Mette Björnberg was born 1963 in Gothenburg, Sweden, lives and works in Södra Mellby, Sweden. She was educated at Forum Art School in Malmö 1991–1995 and Malmö Art Academy 1995–1996. She has exhibited regularly at galleries, museums, and institutions since the 1990s. She has also made many public commissions, some together with Richard Johansson. In 2015 she received Ann Wolff Foundation’s artists scholarship and in 2016 she was awarded with Asmund and Lizzie Arle’s sculpture prize from the Royal Academy of Fine Arts in Stockholm, Sweden.

 

--

 

Vi har glädjen att presentera Mette Björnbergs sjunde separatutställning på galleriet. I utställningen Till mina flickor visas skulpturer och reliefer i trä, textil, järn och brons utförda de senaste två åren.

 

 

Till mina flickor

Det är märkligt hur konsten till en utställning tar form både psykiskt och fysiskt. Den här senaste arbetsprocessen har haft ett långsamt förlopp och utspelat sig i några få rum. Främst i ateljén och på glasverandan i bostadshuset, men faktiskt också i en gammal källarlokal under banken på Kiviks torg. Här har man inrättat ett litet gym. Ålderstigen som jag är går jag dit varje vecka i hopp om att inte dö än. På söndagarna går jag dit med en väninna. Några få gånger de senaste åren har hon frågat mig hur arbetet i ateljén fortskrider. Hon vet att det är känsligt och vill inte gärna tränga sig på. Under en sådan utfrågning hörde jag mig själv säga, att den här utställningen tillägnar jag mina döttrar. Jag pratar ogärna om mina arbeten, men ibland kan det vara klargörande att i en liten kort ordväxling som denna höra hur jag tänker.

På torsdagarna går jag till gymmet på egen hand. När jag är där ensam får jag då och då ingivelser till nya verk. De landar som små lätta belöningar, men tar sedan åtskilliga timmar att verkligen utföra. När det praktiska arbetet i ateljén pågår njuter jag av att parallellt fylla mitt sinne med tankar. Så kan jag till exempel enkelt minnas min far, flickornas morfar. Han blev sjuk och dog tyvärr något år efter att han fyllde sextio. Han var alltså i den åldern då som jag är i nu. Han förlikade sig nog med sitt öde, men jag minns att han var orolig för mig. Jag hade varit sjuk i en psykos några år tidigare och jag tror att han var rädd att jag skulle bli sjuk igen. Dessutom utbildade jag mig nu till konstnär. Hur skulle jag klara mig? ”Det ska nog gå bra”, sa jag lugnade till honom en kväll och slog på Aktuellt. Just den här kvällen var det ett inslag som handlade om yrken och framtidsutsikter. Det visade sig att den absolut bästa kombinationen vid den här tidpunkten var, att vara man och utbilda sig till läkare. Sämsta möjliga utfall fick den som var kvinna som valde att bli konstnär. Eftersom min far var läkare och jag just sadlat om för att bli konstnär blev situationen mycket dråplig och vi skrattade länge. Det var förlösande för oss båda.
 
Jag tillhör de räddas skara. Innan skolåldern uppfattade jag inte mig själv riktigt så. Jag satt mest hemma och ritade vid en teakskiva i husets kök när mamma jämsides pysslade med sitt. Hon försåg mig med kartongbitar och papper och jag fick nya färgglada kritor så fort de gamla tog slut. Jag kände mig trygg och uppmuntrad. Det var först i samband med skolstarten som hela mitt jag skakades om, och jag uppfylldes av en stark oro som jag inte förstod. Skolan som skulle vara så rolig. Rösten bar mig inte när jag försökte säga något i klassrummet, och jag drog mig undan för att slippa blotta för de andra hur rädd jag var. En morgon delade fröken ut varsitt vitt kartongark och varsin obruten låda pastellkritor, samt en uppmaning till oss alla att rita precis vad vi själva ville. Jag skred genast till verket på samma sätt som hemma, och strax hade jag ritat en stor prinsessa som fyllde hela mitt ark. Hon hade svart hår, en krona och en praktfull klänning i tre våningsplan. Röda läppar och rosa kinder, bollfransar och rosetter. Allt hade jag gett henne. Hon riktigt strålade. ”Så fint du ritar”, sa plötsligt flickan i bänken bredvid och ställde sig upp för att se bättre. Snart kom fler nyfikna fram som också ville titta. Inte många sa något, men jag kände tydligt att det här språket som jag hade tillgång till just hade varit mig till hjälp och stärkt mig. Och barnen runt min bänk hade med egna ögon sett att man aldrig ska räkna bort en räddhare.
 
Jag arbetar med min konst i intervaller. En arbetsinsats pågår några år, och efterföljs sedan av en lång paus. Att sätta en konstnärlig process i drift på nytt känns ofta svårt och lite motbjudande. Allt som kan gå fel och alla arbetstimmar som väntar. Tvivlet. Kommer jag att klara det? När arbetet väl börjar flyta återkommer ofta den trygga känslan från köket när jag satt och ritade hos min mor, och självförtroendet jag lyckades uppbringa för att ge liv och form åt prinsessan. Det är som att jag hittar in till en djup och livgivande extra andning. Det omedvetna styr nog, men på ytan flyter tankarna ledigt fram när mina händer varsamt formar ett material. Ett trästycke, en bit tyg eller ett pärlgarn.

Över trettio år har passerat sedan jag satt och skrattade i soffan med min käre far. Han hade kanske dött igen om han hade kunnat se hur bra allt har ordnat sig för mig. Richard fortfarande vid min sida, tre älskvärda döttrar, fint hus och ateljé med vidunderlig vy. Etablerad som konstnär, men kanske viktigast för honom, en psykisk status utan vidare anmärkning. Om man bortser från rädslan som hänger sig kvar. Möjligen hade jag inte fått honom på kroken när det kommer till hur min konst artar sig. Kanske hade han mumlat något om att han inte förstår. Men utställningen som här öppnar sig vill inte främst tilltala en sedan länge död, och konstverken i den inte framstå som frågor eller svar. Det är en sång jag vill framföra.

En kärlekssång.
Till mina flickor.

– Mette Björnberg

 

Mette Björnberg är född 1963 i Göteborg, bor och arbetar i Södra Mellby, Kivik. Hon är utbildad på Malmö konstskola Forum 1991–1995 och Konsthögskolan i Malmö 1995–1996. Hon har ställt ut regelbundet på gallerier, museer och konsthallar i Sverige sedan 1990-talet. Hon har också utfört en stor mängd offentliga utsmyckningar, vissa tillsammans med Richard Johansson. 2015 fick hon Ann Wolff Foundations konstnärsstipendium och 2016 belönades hon med Asmund och Lizzie Arles Skulptörpris från Konstakademien.

Works
Installation Views