Participating artists:
Mirosław Bałka, John Coplans, Ann Edholm, Ayan Farah, Frida Orupabo, Naufus Ramírez-figueroa, Sophie Reinhold, Michael Schmidt, Not Vital , Mamma Andersson, George Grosz, Valentina Kozinets, Alex Müller, Edvard Munch, Francis Offman, Benjamin Orlow.
A symptom becomes perceptible when something familiar begins to appear strange or uncertain. As a sign of a physical condition, it indicates a change without making its cause immediately visible. In the semiotic sense, a symptom is not an image but a trace: a sign that, through a causal relationship, points to something that is not itself directly perceptible. In Symptoms, fragmented bodies, unstable pictorial spaces, and hybrid materials become forms of expression for such states. The exhibition brings together works by artists of different generations, including Mamma Andersson, Mirosław Bałka, John Coplans, Ann Edholm, Ayan Farah, George Grosz, Valentina Kozinets, Alex Müller, Edvard Munch, Francis Offman, Benjamin Orlow, Frida Orupabo, Naufus Ramírez-Figueroa, Sophie Reinhold, Michael Schmidt, and Not Vital, who give form to the unsettling through painting, sculpture, photography, and collage. With Symptoms, we inaugurate our new gallery space in Berlin–Charlottenburg.
Benjamin Orlow’s anti-heroic works combine classical sculpture with mythology, presenting the human body as a site of continuous transformation. His composite sculpture Ritual City forms the spatial and conceptual anchor of the exhibition. Fragmented figures in ceramic and plaster caught between formation, and dissolution on a scaffolding, gradually merging with it. They transition into alien forms that can no longer be separated from the structure. The visible deformation points to a process of transformation whose beginning and end can no longer be determined.
Edvard Munch likewise presents the body as an unstable entity. His figures seem to deform under the influence of psychological states; their contours dissolve and merge with the space surrounding them. The lithograph Vampyr II, on view in the exhibition, was created in 1895 after the original version of 1893, which Munch first exhibited in Berlin under the title Love and Pain. He adopted the work’s current title from his friend and writer Stanisław Przybyszewski. Munch depicts two closely intertwined figures, one bending over the other and placing their mouth against the other’s neck. It is only the title that reveals what is depicted, creating an ambiguity between intimacy and threat.
Sophie Reinhold’s painting questions established pictorial conventions by unsettling familiar iconographies and materials. Marble dust incorporated into the pigment lends the works a sculptural quality and makes materiality itself the subject of her investigation. In her new body of work, she pours the enriched paint onto the canvas, subsequently covers it with layers of filler and sands it down, partially exposing it once again, thereby freezing the physical process of painting. Sanding thus becomes an act of preservation: by removing the surface, Reinhold preserves the dynamic gesture of her process and allows it to emerge retrospectively, merged with the other elements of the image.
In the works of Mamma Andersson and Michael Schmidt, space becomes an expression of memory and inner experience. Andersson transforms familiar interiors and landscapes into uncanny, psychological pictorial spaces. Memory and lived experience become perceptible through subtle shifts in color, composition, and light, pointing to realities that resist immediacy. In his renowned series Waffenruhe, Michael Schmidt transforms the city into a psychological landscape in which memory, history, and political division remain permanently inscribed into the urban fabric. Through the grouping of the photographs on the wall, he emphasizes the empty space as a significant part of what is depicted. Alex Müller similarly understands the past as an active space of thought and image-making. In her ink paintings, she draws on the photographic estate of Ernst Ludwig Kirchner not as a template, but as a catalyst. Her white ink paintings on indigo velvet become condensations of time, opening up an ongoing dialogue between past and present.
What we see in Symptoms is both strange and familiar. Do we see, as in John Coplans’s work, a fragmented, aging, naked body, or does it transform into a new form that can be perceived but not clearly named? Frida Orupabo, too, disassembles and reassembles photographs of Black bodies, exposing the violence inscribed in hegemonic visual traditions. She goes beyond the representation of a symptom by making the underlying structures visible, exposing them, and countering them with her own resistant figures. Where Orlow, Kozinets, and Coplans dissolve the body’s legibility, Orupabo reveals what has itself been concealed and repressed within historical images.
More information:
--
Ett symptom blir märkbart när något välbekant börjar framstå som främmande eller osäkert. Som ett tecken på ett fysiskt tillstånd indikerar det en förändring utan att dess orsak omedelbart blir synlig. I semiotisk mening är ett symptom inte en bild utan ett spår: ett tecken som genom ett orsakssamband pekar på något som i sig inte är direkt märkbart. I Symptoms blir fragmenterade kroppar, instabila bildrum och hybridmaterial uttrycksformer för sådana tillstånd. Utställningen sammanför verk av konstnärer från olika generationer, däribland Mamma Andersson, Mirosław Bałka, John Coplans, Ann Edholm, Ayan Farah, George Grosz, Valentina Kozinets, Alex Müller, Edvard Munch, Francis Offman, Benjamin Orlow, Frida Orupabo, Naufus Ramírez-Figueroa, Sophie Reinhold, Michael Schmidt och Not Vital, som ger det oroande en form genom måleri, skulptur, fotografi och collage. Med ”Symptoms” inviger vi vårt nya galleri i Berlin–Charlottenburg.
Benjamin Orlows antiheroiska verk förenar klassisk skulptur med mytologi och framställer den mänskliga kroppen som en plats för ständig förvandling. Hans sammansatta skulptur Ritual City utgör utställningens rumsliga och konceptuella ankare. Fragmenterade figurer i keramik och gips, fångade mellan tillblivelse och upplösning på en byggnadsställning, smälter gradvis samman med den. De övergår till främmande former som inte längre kan skiljas från strukturen. Den synliga deformationen pekar på en förvandlingsprocess vars början och slut inte längre går att fastställa.
Edvard Munch framställer likaså kroppen som en instabil enhet. Hans figurer tycks deformeras under påverkan av psykologiska tillstånd; deras konturer upplöses och smälter samman med det omgivande rummet. Litografin Vampyr II, som visas i utställningen, skapades 1895 efter originalversionen från 1893, som Munch först ställde ut i Berlin under titeln Kärlek och smärta. Han hämtade verkets nuvarande titel från sin vän och författaren Stanisław Przybyszewski. Munch avbildar två tätt sammanflätade figurer, där den ena böjer sig över den andra och lägger sin mun mot den andras hals. Det är endast titeln som avslöjar vad som avbildas, vilket skapar en tvetydighet mellan intimitet och hot.
Sophie Reinholds måleri ifrågasätter etablerade bildkonventioner genom att rubba välbekanta ikonografier och material. Marmordamm som blandats in i pigmentet ger verken en skulptural karaktär och gör materialiteten i sig till föremål för hennes undersökning. I sin nya serie häller hon den berikade färgen på duken, täcker den därefter med lager av spackel och slipar ner den, varvid den delvis blottas igen, vilket på så sätt fryser den fysiska målningsprocessen. Slipningen blir därmed en bevarandehandling: genom att ta bort ytan bevarar Reinhold den dynamiska gesten i sin process och låter den framträda i efterhand, sammanflätad med bildens övriga element.
I Mamma Anderssons och Michael Schmidts verk blir rummet ett uttryck för minne och inre upplevelser. Andersson förvandlar välbekanta interiörer och landskap till kusliga, psykologiska bildrum. Minnen och upplevda händelser blir märkbara genom subtila förändringar i färg, komposition och ljus, vilket pekar på verkligheter som motstår omedelbarheten. I sin berömda serie *Waffenruhe* förvandlar Michael Schmidt staden till ett psykologiskt landskap där minnen, historia och politisk splittring förblir permanent inpräntade i stadsvävnaden. Genom att gruppera fotografierna på väggen betonar han det tomma utrymmet som en väsentlig del av det avbildade. Alex Müller uppfattar på liknande sätt det förflutna som ett aktivt utrymme för tanke och bildskapande. I sina bläckmålningar använder hon sig av Ernst Ludwig Kirchners fotografiska kvarlåtenskap, inte som en mall, utan som en katalysator. Hennes vita bläckmålningar på indigofärgad sammet blir kondensationer av tiden och öppnar upp för en pågående dialog mellan dåtid och nutid.
Det vi ser i ”Symptoms” är både främmande och bekant. Ser vi, precis som i John Coplans verk, en fragmenterad, åldrande, naken kropp, eller förvandlas den till en ny form som går att uppfatta men inte tydligt benämna? Även Frida Orupabo plockar isär och sätter ihop fotografier av svarta kroppar på nytt, och blottlägger därmed det våld som är inskrivet i de hegemoniska visuella traditionerna. Hon går bortom avbildningen av ett symptom genom att synliggöra de underliggande strukturerna, avslöja dem och motverka dem med sina egna motståndsfulla figurer. Medan Orlow, Kozinets och Coplans upplöser kroppens läsbarhet, avslöjar Orupabo det som i sig har varit dolt och förträngt i historiska bilder.
